Idag när jag återigen irrade runt någonstans i Stockholm utan att riktigt veta vart för att hitta till makeupartisten som skulle plocka mina buskar ovanför ögonen, sprang jag på Peter. Jag har inte träffat honom på säkert tre år och där stod han, i solen på Norrmalmstorg och såg ut som Johnny Depp, som han alltid gör.
Det kändes konstigt, att bara springa på honom sådär och alla känslor som drog igenom kroppen för en mikrosekund. Och dessa minnen...jakten på att lindra vår kulturtörst mitt i mörkaste Småland, alla sena nätter fyllda av ord, när vi spelade fotboll på lägret och jag halkade på en sten, Peter trillade ihop av skratt, alla timmarna vid sjön vi spenderade. Allt bara flög igenom samtidigt som vi yttrade stressade artighetsfraser nejmengudvadkulattsedig! borduocksåistockholmnu? Och den kramen, så som man bara kramar människor man kände en gång som sin egen handväska men som nu är en främling.
Två minuters förvåning, två minuters samtal, två minuters flashback, sen springa igen.
Men ögonbrynen blev bra iaf.
3 kommentarer:
Du kollar ofta dessa kommentarer. Men, är det "hej-jag-köper-en-rosa-gris-till-dig"-Peter? :P
Nejnej, inte den Peter, hade det varit "jag- söker- praktik- på- din- skola-hos- din- samhällslärare-så- att- vi- kan- träffas- mer"- Peter hade jag fått dåligt samvete och lite smått panik.
Vi tycker om personer som är vid sunda vätskor.
Kan vi inte bara starta en skogsbrand och bränna ner hela skiten?
Skicka en kommentar