För jag har tagit studeeeeeeeenten, fy fan vad jag är bra!

Det var rätt så exakt två år sen jag blev på lyset under champagnefrukosten tillsammans med dom andra och sjöng den sången.

Men jag vill faktiskt ta studenten igen. Känna att "shit, jag överlevde tolv år i skolan, helvete vad bra jag är!" och att tillvaron ska bli bekymmerslös. Vilket den givetvis inte blev men jag levde i den bubblan i några veckor.

Det var innan identiteskrisen (jag insåg att jag inte ville utbilda mig till journalist och trodde jag var lesbisk, vilket skulle ge många rätt, min sexualitet var bara en fas, vilket inte visade sig stämma trots allt), innan jag började fundera lite mer på allvar vad jag ville göra med mitt liv, vilket jag fortfarande inte riktigt vet, men å andra sidan känns det som om jag är på rätt spår. Speciellt med tanke på alla underbaringar jag har lärt känna här uppe.

Studentdagen var en av dom bästa dagarna jag har haft, för jag visste att det var sista gången jag skulle umgås med min knarkande blåsta normativa och knivkastande klass. Bara det fick mig nästan att gråta. Samtidigt skulle jag sakna alla yoghurtstunder med Marie och Markus där vi skrattade åt allt och alla men mest mobbade vi varandra på ett kärleksfullt sätt när vi inte satt och försökte hitta blygdbenet under lektionstid. Det var tider det.