Åldersnojjan tar fart

Som bekant har jag ett extrajobb, som barnflicka. Ja, jag vet, det är ironiskt - tjejen som inte gillar med barn är barnflicka.

I fredags när jag var på väg hem med barnet i fråga började en kvinna på tunnelbanan berömma mig för min frisyr och hårfärg. När hon frågade om det är min naturliga färg svarade jag glatt ja, såg hon konstigt på mig. Hennes blick vandrade från mig till J och tillbaka till mig. Sen utbrast hon "men, din dotter är ju blond?!"

Jag gav henne troligen det kyligaste leendet jag någonsin har givit någon när jag svarade att jag bara är hennes barnflicka och att det inte finns några blodsband mellan oss.

Om jag hade varit mamma åt J, skulle det innebära att jag var ca 11 år gammal när jag blev på smällen. Jag vet att jag ser äldre ut än mina 20 år men det där kändes knäckande. Riktigt knäckande.

Om J hade varit ett litet barn hade jag helt klart kunnat förstå det eftersom att jag uppenbarligen börjar komma upp i åldern när flera har blivit/ska bli föräldrar och får stå ut med frågan "jaha...så när planerar du att skaffa barn då?" väldigt ofta.

Jag får helt enkelt sluta ha glasögon, jag ser äldre ut med dom på har jag upptäckt.