Jag älskar Stockholm. Det gör jag verkligen. Något jag inte älskar är stockholmare i rusningstrafik. Här pratar vi om en jävla massa människor som oftast är stressade för att hinna med deras anslutningståg/bussar/whatever. Givetvis vill alla ut först. Och vad händer när alla vill ut först? Precis, det blir stopp och allt går i snigelfart. Detta i sin tur leder till att stockholmare blir aggressiva och en aggressiv stockholmare är ungefär lika charmigt som att titta på en gamlings håriga födelsemärken.
När jag ska till min skolinformatörsutbildning innebär det att jag måste åka i rusningstrafik. Jag jublar inte. Speciellt inte när jag tänker på att jag måste gå, vad jag kallar för, Dödens gång. Denna gång går mellan pendeltågen och tunnelbanan. Ska jag dessutom upp till bögringen (en väldigt vanlig samlingsplats en våning upp, är en stor järnring med ett hål där man kan stå och spotta på stressade människor som går från pendeln till t-banan) måste jag korsa denna gång. Jag blir nästan troende varje gång jag måste göra detta. För att komma över levande måste jag kryssa mellan stressande människor och hoppas på att jag inte kommer bli nedslagen av fäktande armar eller snubbla över en väska.
Det bör tilläggas att det körs med vänstertrafik i denna Dödens gång, ska du från pendeln till t-banan håller du helt enkelt i vänsterfilen. Detta är något turister inte har fattat. Turister fattar även inte att man ska stå till höger i rulltrapporna. Jag och mina medstockholmare brukar svära långa ramsor över dessa tafatta människor som står mitt i gången likt en skock med får utrustade med feta rullväskor på 30 kg vardera och har ingen koll. Att se dessa människor är ett stressmoment i sig för då måste man förbi dom på något sätt utan att krocka med andra som är stressade.
Så här enkelt är det - det är djungelns lag som gäller på T-centralen. Behöver du tänka eller lokalisera dig, stanna för fan inte mitt i gången, du kommer bli straffad. Stressade stockholmare är inte att leka med. Tänk "flytta på dig eller dö" så förstår du vad jag menar.
7 kommentarer:
Och vad du än gör, spring för livet om du måste korsa gången. Detta är dock förenat med livsfara eftersom INGEN bryr sig om att stanna och släppa förbi dig. ;)
Å, ljuva minnen väcks!!
Tänk när man försökte vinna tid genom att springa i ingenmanslandet mellan öst- och västgående buffelhjordar, det blev rätt saftiga tacklingar ibland :D
Jag brukar på pinkil ställa mig till vänster i rulltrapporna bara för att göra livet surt för stressande stockholmare när jag är där uppe och rör mig i tunnelbanesystemet och för varje suck och ansträngt "ursäkta" när folk vill förbi och måste gå på fel sida så ler jag lite inombords och tänker att om du har så jävla bråttom kanske du skulle åkt lite tidigare.
Linus - Haha precis!
A - Oh ja, alla blåmärken man har fått där...
Caravaggio - Det spelar nog ingen roll om stockholmare åker tidigare, dom är stressade ändå.
Haha. Ja det är verkligen en konst att ta sej fram (helskinnad) i den där stan!
Anna - Haha ja verkligen, i Växjö behöver man inte handskas med befolkningen på samma sätt, där är det bara alla rondeller som är ivägen
Usch ja.Dom är ju ett störningsmoment i sej.hehe. Men det är få platser i Sverige där folk är lika hetsiga som i stockholmo.
Skicka en kommentar