Nu är det dags igen. För det där. Har det redan gått tre veckor? Jag känner mig skeptisk. Kroppen säger något helt annat.
PMSen är här med besked. Jag gråter för allt mer eller mindre. Åt choklad och började gråta för den var slut. Sen började jag lipa för att jag hade ätit en hel chokladkaka helt själv och vill ha mer.
Jag började titta på hundvalpar och då brast det ordentligt. Jag började sakna mina föräldrars sathund Snuffse och kände att jag vill verkligen ha en själv. Någon liten som springer omkring. Som jag inte har tid för. För att jag är så jävla upptagen hela tiden. Det känns som om jag försummar mina vänner, R och mig själv för att hinna med allt annat.
Som grädde på moset fick jag ett litet jack i min nymålade tumnagel. Gråtandet hade ingen hejd för att jag kände mig så patetisk som satt och grät över I-landsproblem.
Humöret är som en jävla bergochdalbana. Har suttit och skrikit på min internetuppkoppling som strular, tack vare den där jävla snubben utanför som trixar med några kablar. Sen grät jag, för han gör ju bara sitt jobb.
Jag anser att Väderguden kan ta och bend over så ska jag visa vad man kan göra med en grov trädgren som tack för det jävliga vädret vi kommer ha i helgen. Här har jag planerat utflykter och picknicks för mig och R, så ska det spöregna hela jävla helgen. Jättekul. Verkligen.
Jag vill inte vara med mer.
tisdag 11 maj 2010
måndag 10 maj 2010
Vem vill prata om livet innan klockan nio en måndagsmorgon?
Just nu är jag fånge i mitt eget hem. Ytterdörren går inte att låsa utifrån. Vaktmästaren har fortfarande inte kommit.
Två mormoner hittade däremot hit. 08.47 ringde det på min dörr. Utanför stod två prydligt klädda ynglingar som undrade om dom fick komma in och prata om livets stora frågor.
"Jag målar naglarna och har inte tid" svarade jag och stängde dörren.
Två mormoner hittade däremot hit. 08.47 ringde det på min dörr. Utanför stod två prydligt klädda ynglingar som undrade om dom fick komma in och prata om livets stora frågor.
"Jag målar naglarna och har inte tid" svarade jag och stängde dörren.
söndag 9 maj 2010
Du vet att du är trött när...del VIII
...huvudet totalt slutar att fungera.
Vännen F : Hmm...man kan plocka gul och röd lök men inte vit.
Jag: Va, finns det vit lök?
Vännen F : Hmm...man kan plocka gul och röd lök men inte vit.
Jag: Va, finns det vit lök?
Upprörda människor
Många har reagerat starkt på att jag inte kommer rösta rött i höst. En del har dumförklarat mig och påstår att jag går över till den mörka sidan.
Så här är det. För mig är det kommande valet som att be mig välja mellan pest eller kolera. Precis så känns det. Ja, jag kommer rösta blått men det innebär inte att jag håller med om allt alliansen säger. Men jag ser hellre alliansen vid makten än Mona Sahlin & co. Dessutom gynnar alliansen mig och mina planer mer än den röd/gröna, rent ekonomiskt sett.
Flera har undrat varför jag kommer rösta öht om jag nu känner så här. Jag anser helt enkelt att röstar man inte har man inte heller rätt att klaga på politiken. Och jag älskar att klaga.
Så enkelt är det.
Så här är det. För mig är det kommande valet som att be mig välja mellan pest eller kolera. Precis så känns det. Ja, jag kommer rösta blått men det innebär inte att jag håller med om allt alliansen säger. Men jag ser hellre alliansen vid makten än Mona Sahlin & co. Dessutom gynnar alliansen mig och mina planer mer än den röd/gröna, rent ekonomiskt sett.
Flera har undrat varför jag kommer rösta öht om jag nu känner så här. Jag anser helt enkelt att röstar man inte har man inte heller rätt att klaga på politiken. Och jag älskar att klaga.
Så enkelt är det.
lördag 8 maj 2010
Jag tittade på TV innan idag
Det var någon musiktävling på SVT som jag inte vet vad den heter. Två tjejer sjöng en duett. Programledaren frågade en ena tjejen hur det var att jobba tillsammans med den här personen. Hon fick även frågan om vem hon trodde skulle gå vidare.
"Jag tycker hon är en jättehärlig person och det har varit underbart att jobba med henne" fick han till svar. Hon sa även att det är svårt att säga vem som ska gå vidare eftersom alla är så duktiga och förtjänar en plats.
Jo tjena. Jag vet nog vad hon egentligen ville svara. Det är en tävling. Hade det varit jag som stod där uppe hade jag velat svara att jag hoppas att att min duettkompis trillar av scenen samt drabbas av halsinfektioner som gör det omöjligt för henne att sjunga. Jag skulle säga att det spelar ingen roll hur trevlig hon än är, det är en tävling och jag tänker vinna den. I en tävling förtjänar ingen att varken gå vidare eller att vinna - förutom jag.
Men det är ju bara jag och vi vet ju sedan tidigare att min själ är död.
"Jag tycker hon är en jättehärlig person och det har varit underbart att jobba med henne" fick han till svar. Hon sa även att det är svårt att säga vem som ska gå vidare eftersom alla är så duktiga och förtjänar en plats.
Jo tjena. Jag vet nog vad hon egentligen ville svara. Det är en tävling. Hade det varit jag som stod där uppe hade jag velat svara att jag hoppas att att min duettkompis trillar av scenen samt drabbas av halsinfektioner som gör det omöjligt för henne att sjunga. Jag skulle säga att det spelar ingen roll hur trevlig hon än är, det är en tävling och jag tänker vinna den. I en tävling förtjänar ingen att varken gå vidare eller att vinna - förutom jag.
Men det är ju bara jag och vi vet ju sedan tidigare att min själ är död.
fredag 7 maj 2010
En fredag i Petraland
Seriöst, idag har jag varit så jävla trött att jag började gråta när jag öppnade kylskåpet och insåg att jag hade slut på hemmagjord plommonmarmelad. Det här har, utan att överdriva, varit veckan from hell. Jag har farit mellan skola och jobb för att sen plugga på kvällen när jag kommit hem. Jag hatar min utbildning innerligt. Snart är den här terminen klar och förhoppningsvis kan jag läsa min C-kurs på en annan skola.
Men nu är det helg. Jag har laddat upp med lite gott, B&J och massa frukt. Jag längtar faktiskt över att vända ryggen mot bokhyllan där all kurslitteratur står och att inte behöva ta på mig kostymen. Jag ska bara göra sådant som jag känner för. Vill jag ligga hela dagen i sängen och äta kiwi, ja då ska jag göra det.
Egentligen hade jag tänkt att gå ut och skaka rumpa ikväll men det känns inte som en bra idé. Petra+ ett skadat knä+ massa alkohol = ingen vet hur det kommer sluta. Troligen med att jag trillar och får ännu mer ont. Det skulle vara så typiskt mig.
På tisdag kommer R hem. Äntligen säger jag bara. Jag behöver ligga något oerhört.
Men nu är det helg. Jag har laddat upp med lite gott, B&J och massa frukt. Jag längtar faktiskt över att vända ryggen mot bokhyllan där all kurslitteratur står och att inte behöva ta på mig kostymen. Jag ska bara göra sådant som jag känner för. Vill jag ligga hela dagen i sängen och äta kiwi, ja då ska jag göra det.
Egentligen hade jag tänkt att gå ut och skaka rumpa ikväll men det känns inte som en bra idé. Petra+ ett skadat knä+ massa alkohol = ingen vet hur det kommer sluta. Troligen med att jag trillar och får ännu mer ont. Det skulle vara så typiskt mig.
På tisdag kommer R hem. Äntligen säger jag bara. Jag behöver ligga något oerhört.
torsdag 6 maj 2010
'Cause I'm a grasswidow, yes I am
Ja, igen. R är och roar sig utomlands med att vindsurfa medan jag pluggar/jobbar rumpan av mig. Vilket kanske är bra för då slipper jag ha dåligt samvete över att inte hinna ses.
Jag har lite tråkiga nyheter också. Ni som har följt mig ett tag vet att jag ska springa Tjejmilen med fina M. Det kommer inte bli av. Igår när jag var ute och sprang vred jag till mitt knä, vaknade med svullet sådant och kunde knappt räta ut det. Och att gå var nästan omöjligt. Givetvis var det ett ledband så nu har jag ett stöd runt knät som ska sitta där i en månad. Grattis till mig, min olycksdrabbade jävel! Så istället kommer jag åka till en annan del av Sverige den helgen för att se när en av mina bästa vänner gifter sig. Fick veta datumet idag och nu har jag ångest. Hinner jag hitta en outfit värdig att bära på bröllopet på drygt 3½ månad? Och bröllopspresent... herregud. Får ångest bara jag tänker på det. Himla tur att jag har två kloka systrar att ta hjälp utav.
Det positiva (ja, jag försöker vara lite optimistisk i min misär) är att det går fler lopp i år. Jag känner mig själv, om jag inte har ett mål när jag får börja springa igen kommer jag lägga det hela på hyllan. Gud vet hur många år till det kommer dröja igen innan jag tar tag i saken.
Har ni några bra tips för att hålla uppe motivationen?
Jag har lite tråkiga nyheter också. Ni som har följt mig ett tag vet att jag ska springa Tjejmilen med fina M. Det kommer inte bli av. Igår när jag var ute och sprang vred jag till mitt knä, vaknade med svullet sådant och kunde knappt räta ut det. Och att gå var nästan omöjligt. Givetvis var det ett ledband så nu har jag ett stöd runt knät som ska sitta där i en månad. Grattis till mig, min olycksdrabbade jävel! Så istället kommer jag åka till en annan del av Sverige den helgen för att se när en av mina bästa vänner gifter sig. Fick veta datumet idag och nu har jag ångest. Hinner jag hitta en outfit värdig att bära på bröllopet på drygt 3½ månad? Och bröllopspresent... herregud. Får ångest bara jag tänker på det. Himla tur att jag har två kloka systrar att ta hjälp utav.
Det positiva (ja, jag försöker vara lite optimistisk i min misär) är att det går fler lopp i år. Jag känner mig själv, om jag inte har ett mål när jag får börja springa igen kommer jag lägga det hela på hyllan. Gud vet hur många år till det kommer dröja igen innan jag tar tag i saken.
Har ni några bra tips för att hålla uppe motivationen?
Ni håller tummarna va?
Jag har sökt till Försvarshögskolan i höst. Nej, jag ska inte utbilda mig till militär, däremot titta på militärer och torka mig om munnen.
Det finns en kurs i ledarskap där som jag har sökt till. Som jag ska in på, så enkelt är det. Kommer jag inte in på den funderar jag seriöst på att smyga mig in på deras föreläsningar. Jag ser det framför mig, jag blir känd som tjejen som alltid syns och hörs, alla tycker hon verkar intressant men ingen vet vem hon är för hon försvinner spårlöst efteråt.
Det vore något det.
Det finns en kurs i ledarskap där som jag har sökt till. Som jag ska in på, så enkelt är det. Kommer jag inte in på den funderar jag seriöst på att smyga mig in på deras föreläsningar. Jag ser det framför mig, jag blir känd som tjejen som alltid syns och hörs, alla tycker hon verkar intressant men ingen vet vem hon är för hon försvinner spårlöst efteråt.
Det vore något det.
onsdag 5 maj 2010
Snart firar vi jubileum!
Det är några få inlägg kvar till mitt 1000:e i den här bloggen. Vilket vi måste fira! Eller ja, 79 stycken för att vara petig men det kan jag väl klara av att skriva nu i maj!
Därför tänkte jag att ni läsare ska få bestämma vad det inlägget ska handla om! Jag tänkte att vi gör så här, ni sprutar ur er idéer, jag plockar ur mina favoriter och sen har vi en omröstning.
Seså, fundera lite och var sen så idérika som jag vet att bara mina bloggläsare kan vara.
Och sen måste jag säga hej och välkommen. Till alla nya läsare. Min statistik har ökat kraftigt sista tiden, vilket är skitkul! Jag vet inte hur det gick till riktigt. Så, ja, vet inte vilka ni är, men hej på er!
Därför tänkte jag att ni läsare ska få bestämma vad det inlägget ska handla om! Jag tänkte att vi gör så här, ni sprutar ur er idéer, jag plockar ur mina favoriter och sen har vi en omröstning.
Seså, fundera lite och var sen så idérika som jag vet att bara mina bloggläsare kan vara.
Och sen måste jag säga hej och välkommen. Till alla nya läsare. Min statistik har ökat kraftigt sista tiden, vilket är skitkul! Jag vet inte hur det gick till riktigt. Så, ja, vet inte vilka ni är, men hej på er!
Petra - kvinnan, myten, legenden
Tänk om jag inte är den jag utger mig för att vara? Tänk om jag vore Ragnar, 57 år gammal istället. Ragnar är trött på sin fru, hatar sina bortskämda barn och vars hemliga dröm är att ta med älgstudsaren till jobbet och skjuta varenda en på kontoret. Speciellt Ulla. Hon skulle få två, det förtjänar den gnatiga kärringen.
Ragnar är avundsjuk på sin granne som har den senaste husbilen. Ett jävla åbäke det där tänker Ragnar varje gång han ser sin granne med fru, i matchande träningsoveraller, framför den rullande lägenheten. Väluppfostrade barn har grannen också. Säkert mutade för att hålla uppe den idylliska fasaden.
Fast, Ragnar är egentligen inte så bitter utav sig. Han har bara haft otur här i livet och blir konstant motarbetad av högre makter. Hade det funnits någon som helst rättvisa hade han inte suttit fast i den här jävliga förorten, i ett ruckel till hus med en gräsmatta som maskrosorna älskar. Då hade han inte heller haft en fru som önskar att han såg ut som Johnny Depp och inte som den tjocke lille belgiske detektiven som rullar fram. Hans barn hade inte heller sett honom som en vandrande bankomat som skiter ut iPhones på beställning. Nej, livet hatar verkligen Ragnar, 57 år gammal.
Tänk om jag vore Ragnar, 57, som inte vet vart han ska fästa blicken när kompisar till hans 17-åriga dotter kliver innanför dörren. Ragnar vet att det är så förbjudet ett område kan bli. Men Ragnar kan inte hjälpa att blicken ibland dröjer sig kvar lite för länge på den där välformade jeansbeklädda rumpan. Sedan skäms han, att spana in sin dotters kompisar sådär. Å andra sidan, vem kan klandra honom när hans sexliv består utav en handtralla framför datorn när hans fru har somnat.
Ragnar hatar sitt liv så mycket att han startar en blogg, för att i alla fall för en stund, ha det roligt. Helt plötsligt är Ragnar, 57, den 22-åriga tjejen som lever ett hektiskt liv i storstan. Så långt ifrån hans eget liv han kan komma. Ragnar njuter av att smyga iväg ibland för att skriva något nytt. Men det bästa Ragnar vet är att läsa alla kommentarer. Tänk om ni bara visste...
Ja, tänk om jag egentligen är Ragnar, 57. Vad förvånade ni skulle bli då.
Ragnar är avundsjuk på sin granne som har den senaste husbilen. Ett jävla åbäke det där tänker Ragnar varje gång han ser sin granne med fru, i matchande träningsoveraller, framför den rullande lägenheten. Väluppfostrade barn har grannen också. Säkert mutade för att hålla uppe den idylliska fasaden.
Fast, Ragnar är egentligen inte så bitter utav sig. Han har bara haft otur här i livet och blir konstant motarbetad av högre makter. Hade det funnits någon som helst rättvisa hade han inte suttit fast i den här jävliga förorten, i ett ruckel till hus med en gräsmatta som maskrosorna älskar. Då hade han inte heller haft en fru som önskar att han såg ut som Johnny Depp och inte som den tjocke lille belgiske detektiven som rullar fram. Hans barn hade inte heller sett honom som en vandrande bankomat som skiter ut iPhones på beställning. Nej, livet hatar verkligen Ragnar, 57 år gammal.
Tänk om jag vore Ragnar, 57, som inte vet vart han ska fästa blicken när kompisar till hans 17-åriga dotter kliver innanför dörren. Ragnar vet att det är så förbjudet ett område kan bli. Men Ragnar kan inte hjälpa att blicken ibland dröjer sig kvar lite för länge på den där välformade jeansbeklädda rumpan. Sedan skäms han, att spana in sin dotters kompisar sådär. Å andra sidan, vem kan klandra honom när hans sexliv består utav en handtralla framför datorn när hans fru har somnat.
Ragnar hatar sitt liv så mycket att han startar en blogg, för att i alla fall för en stund, ha det roligt. Helt plötsligt är Ragnar, 57, den 22-åriga tjejen som lever ett hektiskt liv i storstan. Så långt ifrån hans eget liv han kan komma. Ragnar njuter av att smyga iväg ibland för att skriva något nytt. Men det bästa Ragnar vet är att läsa alla kommentarer. Tänk om ni bara visste...
Ja, tänk om jag egentligen är Ragnar, 57. Vad förvånade ni skulle bli då.
måndag 3 maj 2010
Dags för munkavle?
Min käre far har skaffat sig Facebook på gamla dar.
Jag är livrädd. För tänk om jag råkar avslöja där att hans yngsta dotter tänker rösta blått. Han har fortfarande inte kommit över att han har närt en moderat vid hans barm. Och det var 20 år sen brorsan kom ut som anhängare till blått. Hur ska han då reagera när hans tidigare råröda dotter har klivit över till andra sidan?
Ge mig styrka till att hålla munnen stängd säger jag bara.
Eller ge honom limited acess till min profil och lösenordskydda bloggen om han (mot all förmodan) skulle hitta hit.
Jag är livrädd. För tänk om jag råkar avslöja där att hans yngsta dotter tänker rösta blått. Han har fortfarande inte kommit över att han har närt en moderat vid hans barm. Och det var 20 år sen brorsan kom ut som anhängare till blått. Hur ska han då reagera när hans tidigare råröda dotter har klivit över till andra sidan?
Ge mig styrka till att hålla munnen stängd säger jag bara.
Eller ge honom limited acess till min profil och lösenordskydda bloggen om han (mot all förmodan) skulle hitta hit.
Jag kan nog glömma det där för ett tag
Idag skulle jag få sömnpiller. Trodde jag. Tills läkaren sa att jag är för ung. I en sekund kände jag mig smickrad. Sen blev jag förbannad. Okej om jag hade varit 12 men jag fyller för fan 23 om några månader. Han var benhård. Inga sömnpiller för mig, min unga fröken. Sen drog han något jävla tal om att jag kanske är deprimerad och inte kan sova pga det. Jag bara glodde på honom. Jag är inte deprimerad. Visst, jag är inte alltid på topp men vem fan är det? Jävla stolpskott. Ska försöka få tid hos en annan läkare.
Nu ska jag göra mannagrynsgröt och tamigfan strunta i allt.
Nu ska jag göra mannagrynsgröt och tamigfan strunta i allt.
söndag 2 maj 2010
Lite sömn vore ju inte fel
Periodvis har jag det extremt jobbigt med min sömn. Det brukar hålla i sig i två veckor och sen får jag en normal rytm igen. Nu har jag inte sovit ordentligt på nästan 2½ månad. Jag somnar vid 12-tiden, vaknar runt tre för att somna vid fem-snåret och vaknar strax efter sex. Inte ens en supermänniska som jag klarar det i längden. Känner mig oftast som en zombie utan något direkt minne.
Jag är inte förtjust i att äta piller. Det ska mycket till för att jag ens ska stoppa i mig en Alvedon. Jag vill helst inte fylla kroppen med för mycket substanser, säger tjejen som stoppar i sig en hormontablett varje morgon.
Men nu måste jag ha sömntabletter. Jag vill iaf kunna sova ordentligt en natt i veckan. Jag har en läkartid i morgon bitti. Det tar emot att säga men jag längtar efter att få svälja det där pillret.
Jag är inte förtjust i att äta piller. Det ska mycket till för att jag ens ska stoppa i mig en Alvedon. Jag vill helst inte fylla kroppen med för mycket substanser, säger tjejen som stoppar i sig en hormontablett varje morgon.
Men nu måste jag ha sömntabletter. Jag vill iaf kunna sova ordentligt en natt i veckan. Jag har en läkartid i morgon bitti. Det tar emot att säga men jag längtar efter att få svälja det där pillret.
lördag 1 maj 2010
En helt vanlig lördag
Jag drack inte en droppe alkohol igår ändå kände jag mig bakis när jag slog upp ögonen. Det är illa. Jag kunde inte låta bli att undra vad fan jag har gjort nu för att min kropp ska hata mig. Överdoserade jag hårda karameller igår?
Vår vana trogen (och tack vare vår lathet) blev det middag ute ikväll. På kubanska La Habana. Gå inte dit. Jag skämtar inte. Gå INTE dit. Jag är helkörig i min mage just nu. Den pratar och gör ont. Om maten hade varit god, fine, då hade jag kunnat stå ut med det. Men när kocken inte ens hade salt, nej, då kan inte ens jag, fröken har- en- ursäkt -för- allt, fixa det.
Efter att ha gjort en runda hemma hos R och hämtat morgondagens teaterbiljetter stod jag i godan ro och löste korsord. Helt plötsligt ser jag hur en tjej på perrongen mittemot börjar skrika, slita och dra i en kille, av hennes ordval att döma, pojkvän. Han försöker gå undan men hon springer efter och börjar slå honom. När hon har slitit av honom jacka och tröja har jag en inre kamp med mig själv. Ena sidan var väldigt frustrerad över att jag inte stod på deras perrong och kunde följa det från första parkett, andra sidan tänkte "ojoj...finns det ingen väktare här?". Innan någon sida hade segrat ser jag hur tjejen knuffar ner honom på spåret. Med mindre än en minut kvar tills nästa tåg skulle komma. Som tur var kom några väktare springandes och kunde dra upp honom. Fy fan, det var läskigt.
Nu sitter jag hemma och är sugen på något gott. Har en påse med Polly som inte lockar, massa frukt och grönt men nej, inget av det vill jag ha. Jag vill ha salta chips. Lägligt att börja ha cravings efter affärerna har stängt. Ytterligare ett tecken på att min kropp hatar mig som fan.
Jag går och lägger mig istället. God natt.
Vår vana trogen (och tack vare vår lathet) blev det middag ute ikväll. På kubanska La Habana. Gå inte dit. Jag skämtar inte. Gå INTE dit. Jag är helkörig i min mage just nu. Den pratar och gör ont. Om maten hade varit god, fine, då hade jag kunnat stå ut med det. Men när kocken inte ens hade salt, nej, då kan inte ens jag, fröken har- en- ursäkt -för- allt, fixa det.
Efter att ha gjort en runda hemma hos R och hämtat morgondagens teaterbiljetter stod jag i godan ro och löste korsord. Helt plötsligt ser jag hur en tjej på perrongen mittemot börjar skrika, slita och dra i en kille, av hennes ordval att döma, pojkvän. Han försöker gå undan men hon springer efter och börjar slå honom. När hon har slitit av honom jacka och tröja har jag en inre kamp med mig själv. Ena sidan var väldigt frustrerad över att jag inte stod på deras perrong och kunde följa det från första parkett, andra sidan tänkte "ojoj...finns det ingen väktare här?". Innan någon sida hade segrat ser jag hur tjejen knuffar ner honom på spåret. Med mindre än en minut kvar tills nästa tåg skulle komma. Som tur var kom några väktare springandes och kunde dra upp honom. Fy fan, det var läskigt.
Nu sitter jag hemma och är sugen på något gott. Har en påse med Polly som inte lockar, massa frukt och grönt men nej, inget av det vill jag ha. Jag vill ha salta chips. Lägligt att börja ha cravings efter affärerna har stängt. Ytterligare ett tecken på att min kropp hatar mig som fan.
Jag går och lägger mig istället. God natt.
Hej, jag heter Petra och är 56 år gammal!
Jag har börjat lösa korsord. Nu menar jag inte lite då och då utan så fort jag har en ledig stund över. Det har gått så långt att jag tävlar med mig själv. Jag måste lösa minst ett korsord om dagen. Helst två. Dessutom njuter jag av det. Att gnaga lite på pennan och klura ut vad egentligen "är ju en ruggig dag" på sju bokstäver kan vara. Tillfredsställelsen jag känner när jag löser det. Njutningen jag känner över att inte använda mitt korsordslexikon när det är krabbit utan fixa det själv ska vi inte ens tala om.
Tidigare idag fikade jag med Fröken J som är uppe från Skåne. Samtalet dominerades av prat om jobb, bröllop, barn, räntor, skola och lite till jobb. Jag undrar mest när fan jag började intressera mig för reporäntan. Det är kanske det som kallas för yrkesskada?
Kvällen tillbringade jag med Nykteristfinnen för lite trevligt valborgshäng. Innan klockan slog åtta hade jag somnat i hennes soffa. Annat var det på den gamla goda tiden när vi härjade på uteställen kring Söder.
När fan blev jag så här gammal?!
Tidigare idag fikade jag med Fröken J som är uppe från Skåne. Samtalet dominerades av prat om jobb, bröllop, barn, räntor, skola och lite till jobb. Jag undrar mest när fan jag började intressera mig för reporäntan. Det är kanske det som kallas för yrkesskada?
Kvällen tillbringade jag med Nykteristfinnen för lite trevligt valborgshäng. Innan klockan slog åtta hade jag somnat i hennes soffa. Annat var det på den gamla goda tiden när vi härjade på uteställen kring Söder.
När fan blev jag så här gammal?!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)