Nyfiken, jag? Inte alls!

Min födelsedagspresent från K bestod i en överraskning. En överraskning som jag inte får veta ännu. Jag får inte heller veta hur länge jag måste våndas av nyfikenhet tills han avslöjar vad det är. Ju mer jag försöker få ur honom, desto tystare blir han. Den cyniska delen av mig tänker det finns ingen överraskning, han försöker bara köpa sig lite tid för att faktiskt komma på något. Den mer barnsliga, naiva och nyfikna delen skriker men jag vill veta nunununu nuuuuuu vad det är! Men ååh, kom igen, säg nu då!

Psykisk tortyr, det är vad det är.