Jag behöver er hjälp!

Det har slagit lock för båda mina öron. Jag har testat Revaxör, vitlök, topsa och blåsa upp mig som en blåsfisk. Inget fungerar.

Har ni några bra tips?

Förlåt, jag glömde

Jag har ju klippt mig!

Före:

Efter:

Det blev ungefär samma längd som innan, ett par cm kortare bara och bra mycket mörkare. Fast jag är inte så svart som det ser ut på bilden. Skulle nog mer säga att det är väldigt mörkt rött. Och för en gångs skull har jag försökt mig på någon form utav styling också. På egen hand.

Godispåse

Jag börjar bli rustad inför Pride. Nu är det bara lite glittriga kläder som saknas.

Guld eller silver, vad säger ni?

Hon kom, hon såg, hon överlevde

Lyckan är total mina vänner. Nu vankas det festis och mazarin på en rastplats någonstans. Och jag, jag bara njuter.

Jag ser ljuset!

Efter nästan ett sammanbrott som uteblev tack vare snus, korv och cola står jag äntligen i kassan. Snart, snart är jag fri!

Lite besviken dock att jag varken såg Morgan, Ola-Conny eller Boris.

Jag är döende

Det här är shoppinghelvetet på jorden.

Tre och en halv timme senare

Kiss - och stretchningspaus. Mamma visade att hon också har humor när hon frågade om jag är duktig på att läsa en karta.

16 km kvar på en liten väg och vi hamnade precis bakom en traktor.

05:02 Alive and kickin'!

Eller: varför glömde jag hennes födelsedag? Varför?

HBT-världen är en otroligt fördomsfri värld

Jo tjena. Ska jag vara ärlig möter jag fler fördomar av andra HBT-are än av människor som inte definierar sig som någon form utav HBT. Under alla år som jag varit engagerad inom dessa frågor har jag ofta fått försvara min sexualitet. Det går inte att vara bi! En dag måste du välja! Antingen är du flata eller hetero, så enkelt är det! Heteromänniskor har givetvis även dom haft sina fördomar men det har inte känts lika elakt på något vis. Kanske är det för att jag ändå hoppas på att mötas av mer förståelse utav andra människor som vet hur jobbigt och förvirrande det kan vara att inse att man inte är straight och precis som jag brottas med vissa normer i samhället.

Jag har berättat för en del att jag har träffat någon. Jaha, är det en tjej eller kille? är oftast den första frågan jag får. Något som kan få mig att fälla alla taggar utåt och inte vilja svara. För jag förstår inte riktigt relevansen i det hela. Speciellt inte när frågan kommer från personer som säger sig vara queer, att könet inte spelar någon roll och att alla ska få definiera sig som man själv vill. Hurså? blir nästan alltid min motfråga varpå personerna anser att det är deras rätt att få veta könet på min partner.

Men varför? Räcker det inte att veta att jag har träffat en person som gör mig glad, som får mig att må bra, som jag tycker är underbar och längtar efter? Och om nu människorna så tvunget måste veta, kan dom inte fråga personen på egen hand om dom skulle träffas?

Det finns fördomar överallt. Att påstå att HBT-världen är så öppen och välkomnande känns ibland fel. Även den kan vara sluten, det finns fördomar mot olika sätt att se på sig själv, sin kropp, kön och sexualitet. Men jag antar att det ibland är lättare att se problem på andra ställen än hos sig själva.

Saker man kan göra en tisdag:

... Man kan ringa tatueraren och boka tid.

Om 6 dagar sitter jag under nålen igen mina vänner. Och jag längtar. Adrenalinet pumpar redan.

Pappahumor - återkomsten

Mamma muttrade något om att jag tar så lång tid på mig i badrummet varje gång innan jag ska träffa K.

Jag svarade att jag vill ju inte visa mig från min värsta sida.
Va? Jag trodde du hade sovit över hos K? replikerade pappa.

Nej, jag är väl inte känd för att vara den trevligaste människan på morgonen. Men jag kan faktiskt lägga band på mig. Ibland.

Jag tror hon vill att vi ska göra slut

Mamma hämtade mig efter jobbet i förmiddags, hon såg ovanligt glad ut när hon öppnade munnen. Tror du K vill följa med till Ullared? Det vore väl roligt! Vore det inte det? Skulle väl K gilla?

Jag bara stirrade på henne. K och jag är inte i ett stadie där vi skulle klara (läs: jag) av att gå ihop i Dödens affär. Vilket mamma vet. Jag börjar starkt misstänka att det är hennes sätt att säga att jag borde sluta träffa K.

Du vet att du är trött på jobbet när...

... Du ska vara snäll mot kollegan och koka kaffe, tar fel burk och häller i o'boy i bryggaren, sätter igång maskinen och inser inte ditt misstag förrän det nästan är färdigbryggt.

Skilda världar

Jag har spenderat tiden idag med att sjunga med förståndshandikappade varvat med att följa nyheterna från Norge och pausat verkligheten med att försöka bestämma mig angående läppsticksfärg till Prideparaden.

Ett dockhem i Stockholmsversion, vad glad jag är att jag slipper dig

Ja, jag är väl kanske inte som alla andra, jag ser bara gott i alla människor sa han och strålade av falsk blygsamhet. Det var ungefär då jag vaknade upp ur mina funderingar jag varit försjunken i den senaste kvarten. Lika lång tid som han suttit och klagat på andra människor och deras egenskaper. Nu såg han mest ut som om han såg själv som Jesus och förväntade sig stående ovationer från Nobels fredspriskommitté. Själv blev jag mest fascinerad över vilken självbil en del människor har utav sig själva och hur lite den stämmer överens med min verklighet.

Ni vet hur trött man kan bli på en del människor och deras uttalanden? Så där trött som om all energi helt plötsligt försvann och det finns inte ens tillräckligt med energi för att öppna munnen och ge ett svar? Så trött kände jag mig just då. Kanske var hans uttalande droppen efter att jag spenderat kvällen med människor som allihop var likadana. Alla lika uppblåsta och fast i tänkandet om hur mycket dom gav utan att få något tillbaka. Allt prat om deras välgörenhetsprojekt gjorde mig illamående. Tolka mig inte fel men jag anser att det finns två typer av människor som sysslar någon form av välgörenhet. Det finns människor som genuint vill hjälpa till, engagera sig, som vill göra en skillnad. Den andra typen verkar mest göra det för att andra ska ge dom bekräftelse och berätta vilket bra jobb dom gör.

Aldrig hade en middag i våningen fått mig så trött. Jag undrade vad jag gjorde där, egentligen. Inte ens synen av Mr. S som stod och gjorde drinkar åt oss alla fick mig på bättre humör. Det kändes som en lek alltihop. Att vi egentligen var utplacerade i ett dockskåp. Ett vackert sådant där en inredare nästan lyckats skapa illusionen av ett modern ombonat hem utan någon professionell inblandning.

Där stod vi, falska skratt letade sig upp ur strupen, alltid lika artiga. Uppklädda men inte för mycket. Det viktigaste var att betona hur framgångsrika alla var men det fick absolut inte sticka någon i ögonen. Det skulle bara surra lite som en irriterande mygga på avstånd.

Ryggdunkningar och visitkort delades ut, som alltid, som sa håll dig väl med mig så kan jag ta dig långt. Kanske.

Jag avskydde alltihop och frågade mig själv, återigen, vad jag gjorde där. Mr. S gled förbi och viskade i mitt öra att jag var den perfekta värdinnan. Med hans arm självsäkert kring min midja kände jag mig mest som en trofé. När jag log mot Mr. S som solade sig i allas avundsjuka över det perfekta hemmet, den perfekt charmerande unga flickvännen som nästan, men bara nästan, var för ung, fick jag svaret på min fråga.

För att jag passar in, perfekt.

Hur man förstör en redan dålig relation lite till

... Man glömmer bort sin mammas födelsedag.

Hur man reparerar relationen med livet som insats:

... Man lovar att följa med till Ullared nästa vecka.

Ibland är man bara snygg helt enkelt

Övriga ord är överflödiga.

Ingenting kan gå fel idag

Jag har semester. Ända tills på lördag. Men det väljer jag att inte tänka på. Istället sitter jag på bussen, på väg till K, i min nya prickiga klänning, fina röda naglar och med ett nytt läppglans från make up store. Att det har regnat vilket innebär att vi kanske inte kan picknicka gör inget för fjärilarna virvlar omkring i magen och säger Petra, idag kommer bli en riktigt fin dag!

Vad gör ni när solen skiner?

Ibland är det bra att ha vänner som testar saker åt en

Jag mötte kompisen L på bussen hem efter jobbet. Vi pratade om ditten och datten för att glida in på korkade saker vi gjort av misstag.

L - Ja, alltså, för någon dag sen tog jag fel på tuben med Pevaryl och tandkrämen.
Jag - Jaså? Hur smakar Pevaryl egentligen?
L - Jag vet inte men tandkräm i muttan svider som fan!

Jaha, snart var det dags igen då

För att klippa mig alltså. Och jag är helt vilse. Ska jag behålla lite längd och köra på något liknande som sist? Eller ska jag tuffa till mig och klippa kort? Eller lite halvlångt? Spretigt?

När känner du dig som snyggast?

Jag hatar dig

Den här dagen alltså. Flera dagars regnande har gjort Växjö till en väldigt hal stad. Nyss halkade jag på ett väggaller utanför stationens entré. Jag höll på att börja grina där jag låg på rygg och hatade allt och alla när en vänlig busschaufför uppenbarade sig. En människa som inte gjorde som tanten med rullator. Hon gick runt mig utan att ens ge mig så mycket som en blick.

Men, i morgon också, sen har jag semester, K kommer hem och jag har fyllt på mitt bokförråd. Nu ska jag på massage. Kanske det blir en bra dag trots allt.

Eller så fortsätter den gå åt helvete.

Saker jag inte gillar, människor jag inte tål

Jag har jobbat i natt, sovit en timme under ett dygn. Man kan säga att jag är trött. När jag är trött är jag ingen trevlig människa. Helst vill jag bli lämnad i fred. Givetvis är det vid sådana tillfällen främlingar anser att det är ett ypperligt tillfälle att prata med mig.

Idag verkar inte vara något undantag. En total främling hälsade på mig under min promenad till bussen. Jag svarade med att nicka lite. När jag sitter i busskuren, lyssnar på Kent och min ungdoms glansdagar kommer samma främling och ställer sig jämte mig. Sen börjar han prata. Vad han sa vet jag inte och jag brydde mig inte heller. Rent demonstrativt började jag rota i väskan och tryckte in hörlurarna ännu lite längre in i öronen. Han gav sig inte utan fortsatte prata. Sen kom bussen, som tur var.

Jag hatar verkligen sådant! Varför står man och pratar med någon som uppenbarligen inte bryr sig? Och nej, han pratade inte i telefon eller handsfree. För fan, om en del är så jävlar hurtiga på morgonen, kan dom inte lämna oss andra i fred? Sök till en Disney-film eller något om dom nu tycker att världen är ett sådant underbart ställe att vistas på. Bara dom inte pratar med mig.

Vad gillar ni på morgonen?

Jag borde kolla min hörsel

Kollegan - Jaha, är det dags för en ny tatte snart då?*
Jag (efter en stunds chockat funderande) - Eh, tycker du att jag behöver en till patte?

* Tatte betyder tydligen tatuering enligt dagens ungdomar, något som en gamling som jag inte har koll på.

Petra testar för att ni ska slippa

När man cyklar i regn och har ett ljust linne på sig stirrar inte folk på en för att man ser bra ut. Dom glor för att man helt plötsligt visar saker som vanligtvis döljs.

Tingsrydsnatt

Det känns som att jag mest spenderar mina dagar med ett fånigt leende på läpparna, totalt omedveten om vad som sker i min omgivning bitvis. Saken är den att K är bortrest och kommer vara ett par dagar till. Jag är väl inte så glad över det. Vaddå umgås med familjen ett litet tag på semestern? Resa iväg, varför då? Varför åka iväg på saker du planerat in i månader, långt innan vi träffades, när jag finns här nu? Var med mig istället! Ägna all din tid åt mig! Vad kan vara viktigare? säger Petra, omogen som en fjortonåring.

Kan du inte vara iväg ett tag till? Gärna så pass länge att jag hinner flytta till Oslo och förtränga tankarna på att jag faktiskt tycker om dig, att jag vill vara nära och känna dina läppar mot min panna. Vill du resa ett tag till så jag inte längre minns att jag bestämde mig redan när jag såg dig, att dig skulle jag ha? Det gör inget om du är borta tills fjärilarna i magen försvinner och du inte längre finns i mitt huvud. Med vänliga hälsningar, Petra, en idiot till relationsfobiker som gör sig bästa för att inte springa åt andra hållet.

Jag känner mig utlämnad på något vis. På det sättet som man kan göra när man lär känna en ny person, utforskar en relation, där man känner sig som en nykär fåne. Det är det där med att öppna upp sig, släppa in, släppa taget. Jag är inte så bra på det. Det skrämmer nästan livet ur mig.

Hit men inte längre

Vissa dagar kommer jag till en punkt när det inte går att ignorera smärtan längre. Jag har den konstant, vissa dagar mindre, andra mer. Idag är en sådan dag när det är mer och lite till. Bitmärken i läppen för att inte börja gråta av smärta och skam på jobbet när jag inte ens kunde skruva loss en bult. En likadan min kollega fick loss på nolltid.

Svullna fingrar. En svullen handled. Pulserande smärta. En pillercocktail min läkare troligen inte skulle rekommendera. Men det hjälper. En liten stund. Och den stunden, jag kan inte beskriva hur underbar den lilla fristaden är.

Jag har varit otrogen

Jag har haft svårt att möta hennes blick i flera månader nu. Varje gång försöker jag vika undan med blicken, låtsas om som om jag inte ser henne. För jag skäms. Och skäms ännu mer över att jag gör henne osynlig.

Vi sågs ett par timmar efteråt, den där dagen när jag låtit en annan röra vid mig på det vis som bara hon gjort. Hon visste att det funnits andra under den tiden men ingen hade varit på det viset. Vi hade en överenskommelse, en outtalad sådan men vi visste båda, att det vi hade var speciellt. Hon såg det direkt och jag kommer aldrig glömma hur hon såg på mig, undrades vem det var, den andra. Jag försökte mest le och besvarade aldrig hennes frågande blick.

Häromdagen klev jag in i hennes andra hem, salongen, lite skamsen som jag var och undrade om hon hade en tid för mig. Det var mitt sätt att säga jag färgade håret hos en annan frisör och jag skäms över det, jag sa en gång att du är den enda som får färga mitt hår. Jag skäms över mitt småaktiga beteende för att jag kände mig åsidosatt för att du inte hade tid för mig när jag var ledig. Jag kan inte lova att det aldrig kommer att hända igen, för det lär det göra i framtiden men jag vill att du ska veta att det var ett snedsteg jag ångrar. Förlåt.

Pappahumor del X

Min pappa har gått och skadat sig och färdas därför i rullstol. Mamma, snuffse, pappa och jag var ute och gick häromkvällen. Pappa satt och njöt av att bli omkringkörd när en joggare sprang förbi.

Jaha, det är visst inte bara jag som är ute och motionerar ikväll! sa pappa och hälsade glatt på löparen. Minuten efter var jag beredd att köra ner pappa i ett dike efter han föreslagit att vi kunde ta en promenad till en ort ca en och en halv mil bort med motiveringen det är ju så skönt ute ikväll.

Petra och flickorna går på bröllop

Äsch, jag behöver inget linne under klänningen tänkte jag i förmiddags. Jag behöver ett linne under klänningen om vi säger så. I skrivande stund sitter jag i bilen och drar förbrilt i ena kanten för att Agda inte ska titta ut alltför mycket. Tur att jag har en sjal med mig så jag kan se lite anständig ut i kyrkan.

Snälla, låt mig inte titta mer på tv

Jag har tittat för mycket på Project Runway. Det brukar leda till att jag får något ryck och tror att jag är jätteduktig på att sy. I morgon ska jag på bröllop och sydde en sjal. En rosa sådan. Bara det var ett varningstecken att något inte stod rätt till. Nu, efter mitt lilla syprojekt har hybrisen drabbat mig igen. Alltså, hur svårt kan det vara att sy en klänning till Pride? Någon stor tyllkjol och en massa glitter tänkte jag, i år igen.

Men årets tema tror jag är bestämt, i år ska jag inte halvmesa mig utan verkligen köra på dragqueen-temat.

Gränsen mellan personlig och privat

Jag har funderat lite på det ett tag, just den gränsen och hur olika människor har olika sätt att se på det hela.

Jag har en bekant som berättar väldigt mycket om sig själv. Lite väl mycket kan jag personligen tycka. Redan första gången vi jobbade ihop fick jag veta intima detaljer om personens familj, ex, partner och hela fadderuttan. Jag blev lite ställd av det hela och tyckte att situationen blev småjobbig. När jag tog upp det hela med en vän för att få lite råd sa hon Petra, det kan hänga ihop med att du sällan berättar privata saker om dig själv, man får fan dra ur dig en del. Man lär känna dig till en viss del men sen tar det stopp. Vilket hon har en klar poäng i, jag släpper ogärna människor nära och kan tycka det är ovant att personer berättar så intimt om sig själva. Just på jobbet berättar jag så lite som möjligt om mig eftersom jag jobbar på en väldigt liten arbetsplats där skvaller lätt uppstår.

Hur reagerar ni när kollegor delger er sitt liv så snart? Var drar ni själva gränsen, om ni har någon?

Som en käftsmäll

Jag och K susade hem till Systeryster A igår för att lite snabbt introducera K för min familj. Min plan var att stanna max tio minuter, räcka över en present och sen att vi skulle åka. Nästan två timmar senare kom vi därifrån. Familjemedlem på familjemedlem trillade in och höll ett förhör med arma K, som såg en smula skräckslagen ut.

Men på det hela gick det bra. K tyckte min familj var rolig och var lite nervös för att dom inte hade gillat honom. Speciellt efter att Systeryster K levererat ett antal pikar om en viss parkering.

Om jag kunde koppla av och om nervositeten släppte? En smula. Jag vågade springa in på toa och lämna K ensam i lejongropen vilket ger det hela ett gott betyg.

Trött som jag var efter resan och åksjuketabletter bäddade K ner mig i sängen medan han skramlade runt i köket, rädd för att väcka mig innan maten var klar.

Hörrni, jag börjar verkligen bli kär.

Tick tack...

En timme kvar ungefär. Jag försöker pressa ut allt eventuellt kiss som kan gömma sig i min kropp. Jag kommer inte låta K vara ensam en sekund med min familj. Jag vågar inte det. Mina systrar skulle lägga beslag på det arma livet direkt påhejade av en fnittrande systerdotter. Dom har säkert gaddat ihop sig vid det här laget för att bestämma vilka berättelser som är dom bästa Nu- generar- vi- lillasystern- historier.

Vad brukar era familjer berätta när ni tar hem nya partners?

Mjölkkossan från vidderna

Det är mitt nya smeknamn som Taxen gav mig i lördags. Hur minns jag inte riktigt.

Efter jag landat i Stockholm landade jag hos älskade Mupp där vi gick på vinboxen nästan med en gång. Det var varmt och när det är varmt måste man dricka mycket vätska resonerade vi. Sen att det kanske inte är den vätskan som rekommenderas struntade vi i. Kvällens mission var att gå till Ben and Jerry's glasshop i Gamla stan. Jo tjena. efter två vändor på turistgatan konstaterade vi besviket att den lagt ner. Vilket fick oss att tjura ihop helt och tröståt en brownie på SevenEleven. Sen var vi sockerhöga resten av kvällen. Drinkar intogs med Kakan och Taxen, skratt, galenheter och en flygande kompis G som störtade ut genom ett fönster, öppet sådant, för att ge mig en kram, gjorde kvällen.

Söndagen gick i matens tecken, brunch, kompisen V på vift, indiskt, strosande och skoshopping. Jag behövde ett par blommiga ballerina liksom.

Idag vankades det lunch med en annan. Lite elegant tänkte jag glida in på café Muggen. Missade dock den lilla stenkanten och bokstavligen flög halvvägs in i entrén. Tapper som man är log jag bara och skrattade lite när jag fick frågan om det gick bra när jag försökte kravla mig upp. Egentligen ville jag bara svära och lipa en skvätt.

Stockholm i mitt hjärta, det vet ni men just nu längtar jag efter att komma ner till Växjö.

Det var nog åtta år sedan sist

Sen jag drog hem någon jag dejtar och presenterade för familjen, uttalat att vi faktiskt dejtar. Jag är så fruktansvärt nervös. I skrivande stund sitter jag på tåget ner mot Växjö, handsvettas redan av nervositet för vad min kära familj kommer att säga och göra. Nästan hela familjen är dessutom samlad. Lika bra att ta alla på en och samma gång så är det gjort sen.

Herregud.

Det är svårt att bara go with the flow

Jag trillade nog faktiskt dit efter fredagens dejt. Fjärilarna i magen fladdrade runt ännu mer när jag såg personen stå och vänta. Och dom blev inte lugnare när jag fick veta att personen kände likadant.

Fika tills vi bokstavligen blev utslängda, botanisering i en filmsamling där vi mobbade varandra för våra filmsmaker. Pearl Harbor eller The living dead? Enkelt val tyckte jag som ändå såg en skräckfilm som inte skulle vara så läskig. Jag blev livrädd. Men fick vara nära, gömma ansiktet mot en axel när det blev för mycket, fick min hand hållen och känna små sniffningar i mitt hår. Då gjorde det inte så mycket att jag blev så rädd att jag höll på att börja grina en gång.

Men så kommer rösterna. Det här är för bra för att vara sant Petra, du kommer bara bli kär och få ditt hjärta krossat, lär du dig aldrig? Det är bättre att dumpa än att bli dumpad! säger relationsfobikern i mig. Den förnuftiga sidan säger men du! Vet du hur längesen du kände dig så här, på riktigt? Och ja, personen kan visa sig vara den största idiot du någonsin träffat på men våga! För fan Petra, du måste våga släppa någon nära och tro att det faktiskt kan bli bra. Njut så länge det känns bra!

Jag ska inte springa åt andra hållet. Jag ska inte.

Diva? I'm not a diva!

Jag sitter på tåget mot Stockholm just nu. Trött efter alldeles för lite sömn och hungrig. Men eftersom jag åker tåg tilltalar inte mat mig alls. Mår dåligt nästan jag bara tänker på att stoppa något ätbart i munnen. Och när jag inte äter sjunker humöret drastiskt och jag blir en smula folkilsken.

Just nu stör jag mig på tjejerna på andra sidan gången som är så äckligt vuxna och snusförnuftiga. Politiskt korrekta så det skriker om det och jag pallar inte höra deras mogna och förstående röster mer. Det är synd att deras röster tränger in trots musik och hörlurar.

Mannen som tog av sig skorna borde tänka lite mer på oss andra resenärer. Det luktar hemskt. Jag tvivlar på att han känner doften själv annars hade han förstått lidandet som vi går igenom. Jag kan tycka att det är lite allmänt hyfs att inte vädra sig hur som helst.

En timme och trettiotvå minuter kvar. Om SJ gillar mig och tar mig fram i tid för en gångs skull vill säga.