Vad är mitt ansvar som medmänniska?

När vi äntligen rullade in på vår gata sent igår såg vi en kvinna ligga på trottoaren, i ösregnet. Jag hoppade ut för att se om hon behövde hjälp medan K parkerade bilen.

Kvinnan var så full att hon inte kunde redogöra för mig var hon bodde. När jag väl fått henne att sätta sig upp försökte jag ringa polisen. Aldrig i livet att jag tänkte lämna henne där, vad som helst skulle kunna hända henne. Hon motsatte sig dock och försökte resa sig upp och gå hem. Vilket resulterade i att hon trillade igen, med smärtor, vilket hon försökte förneka, rädd att jag skulle ringa polis eller ambulans, fick jag återigen henne att sätta sig upp. När jag försäkrat mig om att hon satt bra sprang jag in i lägenheten för att ringa polisen som lovade att skicka ut en bil och ringa mig när dom var på väg. Jag sprang ut igen för att se om hon hade trillat igen eller satt kvar. Spårlöst borta. Jag letade i närområdet i cirka tio minuter för att försäkra mig om att hon inte låg någonstans. Tyvärr finns det inga fungerande gatlysen i området och regnet gjorde det extra svårt att se i mörkret. Dessutom känner jag mig inte helt trygg att gå ensam i mörker och letade mig fram till vår entré för att invänta polisbilen. Som aldrig kom. Som aldrig ringde.

Jag förstår mycket väl att det inte alltid finns så mycket resurser och prioritering är nödvändigt men när det handlar om en människa som inte kunde försvara sig om något skulle hända, knappt kunde gå och som nästan inte verkade veta var hon bodde, är det okej att dröja i över tjugo minuter? Något annat jag funderade på, varför ringde inte polisen mig när och om dom kom på plats? Personen jag pratade med ville inte ha något signalement på kvinnan utan la på luren så fort jag lämnat mitt telefonnr och lovade att en bil skulle komma så snart som möjligt.

Vad är egentligen mitt ansvar som medmänniska? Borde jag ha ringt polisen igen? Letat efter henne ännu längre i ett område som jag inte alls känner mig trygg i under kvällstid?

Ptja

Den här bloggtorkan alltså. Hjälp mig. Vad vill ni läsa mer om? Mindre om?

Kom igen! Nu rider vi ut den här bloggtorkan tillsammans!

Framtiden ja...

Ibland går livet inte riktigt som planerat, vilket jag har blivit varse om. Jag tackade nej till jobbet i Oslo för ett litet tag sedan just för att jag känner mig inte redo att flytta. Helt plötsligt har jag inte mig själv att tänka på. Nu påverkas även K utav mina val och att lämna K är något jag definitivt inte vill.

Jag har bestämt mig för att stanna lite till i Växjö, börja plugga igen och om allt går som jag vill är jag klar med mina mina studier relativt snart. Och vad som händer efter det? Tja, Oslo finns ju kvar och varken jag eller K kommer ha några problem med att flytta och få nya jobb om vi skulle bestämma oss för det.

Men, nu väntar jag på besked om mina kommande studier, mer om det senare. För tillfället funderar jag mest på vad jag ska laga för mat ikväll. Några tips?

Ett dockhem i Stockholmsversion, vad glad jag är att jag slipper dig

Ja, jag är väl kanske inte som alla andra, jag ser bara gott i alla människor sa han och strålade av falsk blygsamhet. Det var ungefär då jag vaknade upp ur mina funderingar jag varit försjunken i den senaste kvarten. Lika lång tid som han suttit och klagat på andra människor och deras egenskaper. Nu såg han mest ut som om han såg själv som Jesus och förväntade sig stående ovationer från Nobels fredspriskommitté. Själv blev jag mest fascinerad över vilken självbil en del människor har utav sig själva och hur lite den stämmer överens med min verklighet.

Ni vet hur trött man kan bli på en del människor och deras uttalanden? Så där trött som om all energi helt plötsligt försvann och det finns inte ens tillräckligt med energi för att öppna munnen och ge ett svar? Så trött kände jag mig just då. Kanske var hans uttalande droppen efter att jag spenderat kvällen med människor som allihop var likadana. Alla lika uppblåsta och fast i tänkandet om hur mycket dom gav utan att få något tillbaka. Allt prat om deras välgörenhetsprojekt gjorde mig illamående. Tolka mig inte fel men jag anser att det finns två typer av människor som sysslar någon form av välgörenhet. Det finns människor som genuint vill hjälpa till, engagera sig, som vill göra en skillnad. Den andra typen verkar mest göra det för att andra ska ge dom bekräftelse och berätta vilket bra jobb dom gör.

Aldrig hade en middag i våningen fått mig så trött. Jag undrade vad jag gjorde där, egentligen. Inte ens synen av Mr. S som stod och gjorde drinkar åt oss alla fick mig på bättre humör. Det kändes som en lek alltihop. Att vi egentligen var utplacerade i ett dockskåp. Ett vackert sådant där en inredare nästan lyckats skapa illusionen av ett modern ombonat hem utan någon professionell inblandning.

Där stod vi, falska skratt letade sig upp ur strupen, alltid lika artiga. Uppklädda men inte för mycket. Det viktigaste var att betona hur framgångsrika alla var men det fick absolut inte sticka någon i ögonen. Det skulle bara surra lite som en irriterande mygga på avstånd.

Ryggdunkningar och visitkort delades ut, som alltid, som sa håll dig väl med mig så kan jag ta dig långt. Kanske.

Jag avskydde alltihop och frågade mig själv, återigen, vad jag gjorde där. Mr. S gled förbi och viskade i mitt öra att jag var den perfekta värdinnan. Med hans arm självsäkert kring min midja kände jag mig mest som en trofé. När jag log mot Mr. S som solade sig i allas avundsjuka över det perfekta hemmet, den perfekt charmerande unga flickvännen som nästan, men bara nästan, var för ung, fick jag svaret på min fråga.

För att jag passar in, perfekt.