Dom senaste dagarna har jag gått med hjärtat överallt i hela kroppen förutom där det ska sitta. Allt för att jag inte har fått tag på R och han har inte hört av sig när han lovat.
Min motreaktion på det hela kan väl liknas vid en treårings trotsighet. Jag har varit pissur, ledsen, orolig och bestämt mig för att jag tänker bannemig inte höra av mig först. Trots att jag egentligen har haft lust att slå in hans dörr för att se om han lever, eller i värsta fall, har en annan. Ni vet, allt det där tänkandet som jag har lovat mig själv att försöka låta bli.
Men idag hörde jag av mig. Jag skickade ett glatt SMS och skrev att om han har lust och tid kunde vi väl göra något i veckan som avslutades med en glad smiley. Sen stängde jag av både ljud och vibration på telefonen ifall han skulle höra av sig och säga att nu är det slut. Moget va?
Under tiden som jag sminkade mig hade han ringt. Och lämnat ett meddelande på telesvaret. Jag var fan lipfärdig när jag kollade min voicemail och hörde hans röst. Den lätt trött på ett ledsamt vis när han sa att han gärna vill ses i veckan. "Jahapp, nu blir jag dumpad!" tänkte jag när jag ringde upp R ändå bestämde jag mig för att låtsas som att jag inte hade hört hans meddelande.
När vi hade lagt på efter att ha pratat i över tjugo minuter och han förklarat hur trött han är på jobbet, hur mycket han har att göra men att han ser fram emot att träffa mig blev jag arg. På mig själv alltså. För vad fan är det för fel på mig?! Jag måste sluta reagera på det här viset, jag kan inte få hjärtklappning bara för att han inte hör av sig på slaget när han har lovat. Det går inte att jag intalar mig själv att han kommer dumpa mig så fort jag känner mig lite rädd. Istället för att njuta av det hela känns det som att allt går för bra, det går så lätt på något vis. Och jag är van vid motsatsen.
Jag är en av dom korkaste människor som går på jorden som låter det här tänkandet ta överhanden.
5 kommentarer:
Du har nog inte ett korkat ben i kroppen vännen.
Men inlärda instinkter är väldans svåra att bli av med.. kämpa vidare och var lycklig!
Xixa - Här kämpas det på för fullt =) Längtar tills du kommer hit!
åh.känner verkligen igen mig i det du skriver. jag har en enorm förmåga att överanalysera allt. =/
Du är inte korkad -bara mänsklig! Herregud, så där kan jag också vara... eller har varit kanske är mer rätt sagt, nu har jag ju mannen fast liksom;.))
Nej, men det krävs att man lär känna varandra RIKTIGT ordentligt för att alla de där känslorna skall försvinna... så ge honom tid att visa vad han går för... är han inget bra så är det hans förlust!!
Linus - Jo tyvärr...men med tanke på alla som vi har råkat ut för kanske det vore konstigt om vi inte överanalyserade?
Mamma Melissa - Jag ska trä ringen på hans finger menar du? ;)
Nej men det är så du säger, jag och R håller fortfarande på att lära känna varandra och då kommer den där osäkerheten smygandes, eller som den dagen, dundrandes som ett tåg. Tyvärr.
Skicka en kommentar