Tidigare i helgen när jag rengjorde ansiktet enligt konstens alla regler hemma hos R gjorde jag en fasansfull upptäckt. Jag har fått en rynka. En rejäl sådan också strax nedanför näsan vid sidan av munnen på vänster sida. Paniken spred sig i min kropp och jag flög ut ur badrummet, ironiskt nog med en anti-rynkkrämsburk i handen, och skrek "JAG HAR FÅTT EN RYNKA!" till en oförstående R. Jag viftade lite med handen i riktning mot rynkfan och frågade R, som är en väldigt ärlig människa, om den syntes. Han nickade jakande och sa att jodå, man såg den. Jag flög tillbaka in i badrummet och kletade på ett tjockt lager med anti-rynkkräm på rynkan i hopp om att det skulle hjälpa. Jo tjena att det kommer funka.
Idag fastnade vi framför en dokumentär om en journalist som genomgick olika procedurer i jakt på att minska rynkor. Däribland botox. Jag har aldrig riktigt förstått grejen med botox och tyckt att det känns läskigt. Men när vi satt och såg på dokumentäreren flög en tanke igenom mitt söta huvud. "Man kanske skulle testa lite botox...?" sa jag högt, utan att veta vad fan det var jag sa. R såg på mig som om jag hade sagt att påven är en man med riktigt bra åsikter.
Herregud.
1 kommentar:
Åh, helt underbart inlägg!! Stämningen är precis sådär klockrent härlig... sådär skrev jag i början av bloggen, men sedan blev det mer seriöst tjafs;.)
Åh, vill hitta tillbaka till den där skrivstilen -älskar den!
Men den rynkan du har fått, den verkar vara en skrattrynka -och de rynkorna är det faktiskt lite högra klass på;.)
Skicka en kommentar