söndag 1 mars 2009

En förhållandefobikers bekännelser

Jag är nyss hemkommen från underbara dagar med R. Dagarna har spenderats med goda middagar, bra filmer, promenader och mys. Nu har vi kommit till fasen där vi säger "har vi allt hemma?" tex och andra liknande fraser. Jag och R har blivit vi. Vilket skrämmer skiten ur mig ärligt talat.

Jag är inte van att vara i relationer som är så här bra, som känns så här avslappnade. Vilket gör mig rädd för jag vet inte hur jag ska tackla hela situationen. När R pratar med mig hör han vad jag säger, han lägger märke till små detaljer och anstränger sig för att jag ska ha det bra. När jag inte kan sova stryker han mig över håret och berättar en saga som han själv hittar på. Har jag ont i mina händer masserar han dom för att lindra min smärta. När han ser på mig tittar han verkligen bara på mig och får något varmt och mjukt i sina bruna ögon. Jag är inte van vid det här. Oftast har jag dragits till personer som är mindre snälla och som har en hel del personliga problem. Det har gjort mig van till att inte komma i första hand, att bli sårad och vaksam. Tyvärr har det inneburit att jag har en röst i huvudet som säger "bättre att dumpa än att bli dumpad".

Om R hade varit en sådan person, som har alldeles för mycket personliga problem hade jag vetat hur jag ska hantera det. Nu är jag livrädd. Allt känns så otroligt bra men rösten i bakhuvudet säger "det måste vara något fel, dt kan inte kännas så här bra!" Vilket är helt jävla fel, för det är precis så här det ska kännas! Jag ska känna mig uppskattad och underbar, ingenting annat! Rösten som kommer fram ibland har helt fel. R är ingen person jag ska dumpa bara för att jag är rädd. Snarare tvärtom, jag ska få bort min rädsla och njuta så mycket jag bara kan av att må så här bra tillsammans med någon annan.

4 kommentarer:

Anna sa...

Känner igen en hel del av det du skriver, tyvärr inte det positiva.. Men åh så underbart att du får känna så här o ha det så himla bra! Det är du verkligen värd!!=)

Anonühm sa...

Du vet hur du ska tackla det här - bara flyt med den ljumma honungsströmmen och njut! Du säger det ju själv vännen så du vet :)
Den otäcka lilla djävulens röst blir tunnare och svinner snart ut.

Jo tjena sa...

Anna - Ja, tyvärr är det oftast dom negativa upplevelserna man kommer ihåg, varför då? Och tack så himla mycket :D

Anonum - Haha jag försöker tänka så men att omvandla det från teori till praktik är inte det lättaste.

Anna sa...

Antagligen för att dom sätter så djupa spår..
O sen är det väl tyvärr lättare att komma ihåg att människor gjort dåliga saker mot en än att de har gjort bra..Alltså, det är lättare att ta åt sej negativ kritik än beröm liksom.