Det är helt otroligt egentligen. För exakt två år sen satt jag i mamma och pappas bil på väg upp till Stockholm. Min nya hemstad. Kan säga att det inte känns som att jag har bott här i två år redan. Det är underbart.
Idag, för åtta månader sen gick jag på min första dejt med R. Blixten slog ner i huvudet på mig och jag var nervös som få. Där satt jag i teatersalongen med ett spelat lugn och såg på honom i smyg. Det har varit åtta månader av omställning för min del. Jag har irriterat mig på hur han pillar på mina böcker/skivor/filmer utan att ställa tillbaka det i exakt samma ordning som innan. Nu har jag lärt mig att det är okej. Det har varit konstant med fjärilar i min mage och dom finns fortfarande kvar. Under dessa månader har jag nog skrattat mer än vad jag har gjort i hela mitt liv. Men framför allt, jag har erkänt för mig själv att jag har blivit kär. Den där stone-face-Petra som bara slätade över sina dejtingoffer för att sen gå vidare har försvunnit. Med R insåg jag att jag ville ha något helt annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar