Att packa en väska kan vara så stressigt egentligen. Fast dt var ju inte vilken väska som helst, det var en resväska i modell skitstor som skulle förvara alla kläder och dylikt. 30 kg vägde den när jag var klar. Var lite nervös för att jag skulle åka dit för övervikt men incheckningsmänniskan sa ingenting om att min väska vägde 29.95 kg.
I Växjö sken solen för en gångs skull och kanske hoppar staden upp till näst sista plats på sollistan i Sverige. Skruttplanet stod och glänste i solen när jag kramade pappa hej då och tyckte att det nästan kändes lite vemodigt att lämna honom. Jag knep fönsterplatsen vid vingen som även är en nödutgång, utifall att... Planet var nästan tomt och flygvärdinnan var vacker att titta på. Avståndet till marken ökade och ökade. Allt nedanför såg nästan ut som en liten leksaksvärld med alla sjöar, små segelbåtar och hus på öarna.
Mannen på andra sidan mittgången verkade vara mer flygrädd än vad jag är och jag tolkade hans mumlande som en slags bön. Sen hörde jag vad han sa "det är en fin dag att störta på, det är en fin dag att störta på..." Jag såg mig lite diskret om för att se om någon annan hörde vad mannen mumlade men ingen reagerade. Istället tänkte jag att det är en fin dag att komma hem på och plockade upp min bok som ironiskt nog heter Sommardöden.
Stockholm strålade mot mig när vi gick in mot landning och min vana trogen blev jag åksjuk och började kallsvettas när jag såg hur allt bara blev större utanför fönstret. Värmen som slog emot mig när jag gick ner för flygplanstrappan var som medicin mot min nedkylda kropp. Mannen som hjälpte mig och min fetingväska ombord vitnade lite och mumlade "har du guld i väskan eller?". "Nej något mer värdefullt, rengöringsmedel" sa jag och fick en konstig blick tillbaka.
Jag insåg rätt snabbt att det fanns inte en chans att jag skulle orka dra allt bagage på tåg och uppför backen mot himlen som även går under namnet Visättra. Taxi fick det bli och jag fick världens charmigaste chaffis. "Får jag gissa vad du jobbar med?" utbrast mannen och log glatt mot mig. "Jag tror att du...jobbar med barn!" Jag bara såg skeptiskt på honom. "Inte det...då tror jag att du satsar på en sångkarriär!" Han fick ett halvt rätt eftersom att jag ändå jobbar med att prata. Vi hade väldigt intressanta diskussioner och han blev uppriktigt förvånad när jag berättade vad jag pluggar. "Men du verkar så levande!" sa han och verkade inte få ihop mina teoretiska ämnen med min person. Sen började han sjunga.
Nu har jag fyllt mitt tommar kylskåp, pratat med älsklingen och gjort upp planer för helgen samt blivit löjligt glad för en present. Personerna som hyrde min lägenhet under Pride hade köpt hudvårdsprodukter, som inte är så billiga, som tack. Allt är uppackat och sängen väntar. Jag kan inte beskriva hur skönt det är att vara hemma igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar