Ja men välkommen hem då!

I lördags eftermiddag när jag satt på Växjö station i godan ro och väntade på bussen till mina föräldrar vällde det in ett killgäng. Jag satt inträngd i ett hörn utan att egentligen kunna resa mig. Inget jag funderade nämnvärt över innan dom öppnade käften.

Jag blev faktiskt en smula rädd när jag hörde deras diskussioner om hur man löser problemet med bögar och utlänningar. Man slår in skallen på dom så är det problemet ur världen. Enkelt och effektivt. Speciellt en kille gick på om hur äckligt det är med bögar och att utlänningar har inget här att göra. En liten flicka på kanske fem sex år i slöja gick förbi och fick skrik efter sig om att hon borde lämna tillbaka gardinen hon hade på huvudet.

En tjej började skälla på sin bekant i gänget om att det är ingenting att skratta åt, hur gänget beter sig. Äsch, det är okej, den snubben har ju ADHD sa han och tittade mot den skränigaste killen i gruppen.

Efteråt skämdes jag som en hund. Jag hade fan inte betett mig bättre än vad gänget gjort. Under hela tiden hade jag suttit tyst i mitt hörn. Inte sagt något när dom gick på om utrensning av bögar, livrädd att dom skulle se mig. Inte rest mig upp och gått när dom började skrika efter små barn. Jag bara satt där med blicken i min bok.

Stackars människor

Mina föräldrar håller som sagt på att renoverar köket och lite annat. I skrivande stund lider jag en smula med hantverkarna. Min pappa är orsaken.

Pappa hänger över dom stackars hantverkarna och kollar jobbet. Kommer med lite goda råd i all välmening. Sen går han en runda. Kommer tillbaka efter en stund. Checkar läget. Försöker skämta lite. Jag slår vad om att hade inte allt legat i kartonger nu hade pappa dragit fram sin gissa- materialet- hatt.

När slutade ni bli generade över era föräldrar?

Den unga Petras lidande

Jag måste ha kladdkaka. Seriöst. En perfekt kladdkaka med lite hårda kanter men kladdig i mitten, så det nästan rinner ut på tallriken. En sådan måste jag ha. Jag kommer liksom dö en smula annars.

Problemet är att köket är helt nedpackat i skrivande stund. Varenda liten pinal. Totalt omöjligt att säga i vilken kartong som prylarna finns i. Och jag sysslar inte med köpt kladdkaka. Speciellt inte när man har en Mupp som kan svänga ihop dom läckraste chokladkakorna man kan tänka sig.

Jag känner redan hur livet sakta rinner ur mig.

Från ett kaos till ett annat

Jag är nere i Tingsryd nu. Kartonger överallt. Håller på att lokalisera mina kläder för tillfället. Inte det lättaste kan jag säga. Speciellt inte med tanke på att i morgon kommer ett gäng hantverkare hit för att blåsa ut halva huset verkar det som.

Vem vet, jag kanske får lite fint att titta på.

Tomt

I lägenheten alltså. Jag ska snart bege mig för att lämna in nycklarna.

Fan vad skönt det känns egentligen. Nystart alltså. Visst, det känns konstigt att lämna allt och alla men ändå. Det kommer hända så mycket saker det här året.

Ikväll blir det pyjamasparty hos Kakan och Taxen. I morgon bär det av mot Tingsryd-town.

På återseende.

Drömmen om våren

Av en ren slump sprang jag in i T på ett fik idag. Vi log generat mot varandra och hälsade snabbt. Jag slungades tillbaka till den där tidiga våren för tre år sedan.

Vi träffades på krogen. Jag satt med ett gäng ytligt bekanta tjejkompisar på ett uteställe som ville vara Stureplan. Fast på Söder. Tristessen från min sida var stor. Jag undrade hur många Cosmopolitans det skulle krävas innan jag fick roligt. Han stod i baren. Såg lika uttråkad ut som jag kände mig. Vi log lite mot varandra. Ni vet, som främlingar gör för att säga att du verkar trevlig och frågar, är du det?

Han trängde sig ner i båset, jämte mig och gav mig en komplimang för mitt hår. Jag tänkte att det kanske blir en bra kväll trots allt. När min drink tog slut ville han beställa in sin favorit åt mig. Jag har nog aldrig druckit något så sötsliskigt varken innan eller efter.

Efter ett tag började mina bekanta droppa av. Vi satt kvar. Pratade om design, konst och mat. När vi inte hånglade vill säga.

Jag vaknade dagen efter av att han låg och såg på mig. Solen strömmade in genom fönstret och han kysste mig på pannan. Vid frukosten, när vi läste Svd, sa han att han tänkte att vi kunde åka ut till Vaxholm. Som om det vore självklart att vi skulle spendera helgen tillsammans. Något som vanligtvis brukade skrämma livet ur mig men kändes givet med honom.

När vi gick hand i hand på smågatorna sa en gammal dam att hon blev så glad av att se nykära ungdomar. Sen började regndropparna falla och vi tog skydd i en liten chokladbutik. Lämpligt nog. Regnet hade upphört för länge sedan när vi slutligen lämnade butiken med fulla små påsar.

Han lagade mat åt mig på kvällen. Lärde mig göra chokladmousse. Jag drack vin och botaniserade bland hans skivor. Vi sjöng med i låtarna och pratade om framtiden.

Söndagen kom. Vi åkte och tittade på lägenheter. Bostäder som enligt mäklaren skulle passa ett ungt par som oss perfekt. Vi log bara och frågade om stambyten. Gick utmed vattnet vid Kungsholmen. Smet in på ett café för att dricka varm choklad med grädde. Han körde mig till min lägenhet. Låg på min säng och tänkte högt när jag letade efter couscousen.

Dagen efter åkte han till jobbet och jag försvann in i skolans värld.

Efter det hördes vi aldrig av igen.

STOPPA PRESSARNA!

Jag har en blåslagen rumpa och lår. Är dammig och svettig. Men lycklig.

Lampan är nere!

Och jag fick ner den på egen hand.

(Okej, är en liten bit kvar som ska skruvas loss men den får jag hjälp med.)

Bråda dagar

Jag har blivit så jävla sjuk. Rösten är borta och när jag försöker prata låter jag mest som någon tillgjord ringsåpratarvisexomdubetalar- brud.

Om ett par timmar åker lampan ner tack vare en händig kompis. Vi får se hur mycket frustrerande tårar det blir från min sida. Sen kommer Erikshjälpen och hämtar halva bohaget någon gång mellan halv tio och tolv. Herregud vad skönt det ska bli att få bort en del så jag kan börja organisera för att det ska gå så smidigt som möjligt i morgon.

Vad är era bästa husmorstips vid sjukdom?

Även ett kallt hjärta kan smältas

Han väckte mig i morse. Jag hade somnat framför tv:n, hade fortfarande sminket på mig och dreglat på kudden. Såg ut som en tågolycka. Tovor i håret.

Det första jag såg var hans fina leende. Ibland är du så himla vacker Petra.

Oh shit!

På lördag flyttar jag. Har koll på det mesta. Tills jag kom på att jag ska vara nere i Tingsryd till augusti. Det finns inte så mycket liggpotential där nere. Det har mina senaste försök till äventyr där nere visat. Jag kommer bli oskuld på nytt.

Med andra ord borde jag försöka hitta någon att ligga med så mycket som möjligt mina sista dagar innan jag går in i nunnelivet.

Här är den!

Kärleken. Fanskapet. Lampan. Prylensomfårmigattslitatussarurmitthår. Kalla den vad du vill. Vacker är den.

Mig kan man inte ha i ett möblerat rum

Han undrade vad det var för blödande sår jag fått nedanför tummen när jag klev ut från duschen.

Jag har rakat benen sa jag.

Mer förklaring än så behövdes inte. Han skrattade fortfarande när han gick hemifrån.

Storyn bakom

Firren, ja, ni vet, han den där hemmafixaren som står och dreglar vid varje välsvarvad hoj han ser? Han undrade vad som egentligen är grejen med lampan.

Låt mig berätta. Vår historia börjar den 22a juli 2008. Jag hade fått en ny lägenhet och bestämde mig för att färgerna skulle gå i svart, vitt och rött som accentfärg. Av en slump såg jag den. Lampan. Den skrek mitt namn. Jag visste med en gång att jag inte skulle kunna bli lycklig utan denna vackra skapelse i min ägo.

Nästan en månad senare var jag tillbaka i Stockholm och lampan, den vackra lampan, var köpt. Det var där våra problem började. Jag och Mupp tänkte försöka oss på att få upp den tillsammans. En blick i bruksanvisningen senare kliade vi oss i våra vackra huvuden och bestämde oss för att nej, det går nog inte det.

Lampan låg kvar i sin kartong på golvet tills jag träffade Lowe. Han doftade gott och var händig. Två gånger försökte vi att lyfta åbäket och skruva den på plats. Jag grät nästan av ilska när vi la ner lampan i sin kartong igen. Jag började tvivla. Var vi verkligen rätt för varandra? Hade jag bara blivit förblindad av dess skönhet?

Jag och Nykteristfinnen försökte ett antal gånger att få upp den. Både knivar och silvertejp åkte fram. Går det inte med silvertejp går det inte alls sa vi till varandra och nickade för att understryka hur bra silvertejp faktiskt är. Det enda som hände var att vi fick kramp i både armar och axlar.

Tillsist sladdade en norrlänning in i mitt hem med löfte om att lösa alt med lampan. Så jag kunde få ro igen. Den åttonde november, efter nästan två månaders slit kom den upp. Det var lycka kan jag säga, att se den hänga så vackert från mitt tak. Denna ljuvligt röda skapelse.

På torsdag ska den plockas ner. Om det så krävs att innertaket följer ner på kuppen, ner ska den.

Om att leva i kaos

Jag får spunk på det här. Det går inte att hitta någonting. Kläder, smink, hygien, nästan allt ligger nedpackat i igentejpade kartonger. Det känns smutsigt. Går inte att städa ordentligt. Jag får fan ångest av det.

Men, på torsdag kommer Erikshjälpen och hämtar halva bohaget. På fredag kommer min småländska flytthjälp och tar resten.

Och så lampfan. Den måste ner innan torsdag. Jag ligger med dig hur mycket du vill Huskatt bara du hjälper mig få ner fanskapet.

Ska vi ligga?

Jag satt och tjuvlyssnade på två tjejer under min tågresa. Jag vet, jag vet, fult gjort men det är ju så roligt. Ämnet var iaf att ligga.

Ena tjejen sa att hon blivit medlem på en sådandär sexsökarsajt och bjudit hem en snubbe. När killen kommit över hade han inte motsvarat hennes förväntningar. Tjej nummer två undrade vad hon hade gjort. Jag låg med honom ändå såklart, även om det inte kändes okej och sexet var sådär svarade hon. Något som verkade vara helt självklart i deras värld för den andra tjejen hade inga invändningar.

Jag däremot ville kliva över till deras säte och hålla en föreläsning i om att det alltid ska kännas okej och att man kan säga nej. Om att det ska kännas bra innan, under och efter. Annars nej. Herregud, för mig får folk ligga precis hur lite och hur mycket dom vill, med hur många eller få personer dom nu skulle vilja, bara allt känns okej för alla inblandade. Jag tror dock inte att dom hade uppskattat min inblandning i samtalet. Som för övrigt dog ut när okejandet för hennes beteende var avklarat.

Vem skulle ni helst vilja ligga med?