Stackars stackars mig!

Igår köpte jag lite nya kläder. Idag insåg jag att jag knappt har några höstskor som matchar mina nya inköp.

Det innebär att jag måste ut och shoppa skor. Oh no, jag som fullkomligt hatar skoshopping! Jag har det inte lätt alltså.

Hemsökt?

Jag satt och darrade av skräck innan. Befinner mig i skrivande stund på jobbet, låg i soffan, zappade runt på tv:n och pillade mig i naveln, uttråkad som jag var. Hörde hur katten åt i köket, allt var som vanligt. Fast vänta nu... Katten åt i köket? Katten som jag en kort stund tidigare släppt ut? För jag hade väl släppt ut Pelle? Vände mig om mot matskålen och såg ingen katt. Inga ljud hördes. Vände mig om och återgick till det ointressanta på tv:n när jag hörde samma ljud igen. Vidskeplig som jag är undrade jag vad det var frågan om. Ljudet fortsatte, hördes tydligare och med kortare mellanrum än tidigare. Jag vågade inte vända ryggen mot köksdelen igen utan satt som fastklistrad, livrädd.

Sen började jag skratta, herregud vad löjlig jag kände mig! Det övernaturliga var i själva verket bara kaffebryggaren som stod på och kannan protesterade över värmen.

Herregud.

Nyfiken, jag? Inte alls!

Min födelsedagspresent från K bestod i en överraskning. En överraskning som jag inte får veta ännu. Jag får inte heller veta hur länge jag måste våndas av nyfikenhet tills han avslöjar vad det är. Ju mer jag försöker få ur honom, desto tystare blir han. Den cyniska delen av mig tänker det finns ingen överraskning, han försöker bara köpa sig lite tid för att faktiskt komma på något. Den mer barnsliga, naiva och nyfikna delen skriker men jag vill veta nunununu nuuuuuu vad det är! Men ååh, kom igen, säg nu då!

Psykisk tortyr, det är vad det är.

Är det nu jag ska ringa efter en pizza?

K har planerat något, han är i köket och finurlar för fullt. Jag får inte lämna min position. Problemet är ätt jag börjar bli hungrig, nu. Jag är långtifrån en ängel i det tillståndet.

För fyrtio minuter sen var det vara tjugo minuter kvar. Nu kom han med en macka och så att det är tjugo tjugofem minuter kvar. Kanske trettio.

Tjugofyra ljus i en pizza, vad tror ni om det?

Jaha, är det så här man ska se ut på sin sista dag som 23?

Som en halvdränkt katt på väg mot körskolan? Tur att jag har lite feelgoodchoklad i väskan.

Vad har du alltid med dig?

Det här med mat alltså

Jag och K satt och diskuterade mat igår och huruvida om jag borde ställa upp i Sveriges Mästerkock eller ej. Jag sa nej, han sa för helvete, klart du ska! Sen gled vi in på diverse olika maträtter varpå han sken upp och sa att han minsann skulle laga något riktigt gott till mig en dag. Jag blev jättenyfiken och ville genast veta. Norrländsk pölsa! sa han glatt. Jag började fundera på vad han egentligen hade sagt, har Norrland en egen version av den danska korven pölse? För inte sa han väl pölsa...? Jodå, det var just det han hade sagt och kunde inte alls förstå varför jag blev grön i ansiktet. Han smackade förtjust med tungan när han gick igenom diverse tillbehör till denna, enligt honom, delikata rätt. Jag höll på att tappa aptiten.

Okej för att jag gillar att testa olika maträtter men när det gäller en grå massa som består utav nedmalda inälvor känner jag mig inte så pigg på att testa. Inte ens när han kunde tänka sig att smaka på en utav mina oliver, olivhatare som han är, kunde jag tänka mig att smaka. Pölsa. Bara ordet får mig att rysa och tanken på mat i någon form känns helt plötsligt främmande.

Vad äter du för konstigt?

Det är bråda dagar

Just nu är det lite stressigt. Dagen är full med jobb för att sedan susa vidare mot handledningskurs på trafikskolan. I morgon är det min födelsedag som K har planerat något inför, vilket gör mig lite nervös. och uppspelt givetvis.

Jag vill bara säga att jag lever, mår bra, är lycklig och att jag återkommer så snart jag kan.

Vi tar en paus nu, okej?

Det är inte jag, det är du. Förstår du det? Jag gillar inte den person jag blivit sen vi träffades. Det är inte likt mig att vara otålig, grinig och fräsig över inget när det inte är PMS-tider. Jag tror faktiskt att detta är bäst för oss båda.

Vi behöver en paus från varandra, hitta vardagen igen, en vardag där vi mår bra och som inte kantas av bråk. Jag behöver det. Men jag är fullt medveten om att vi planerade annat, vi såg en framtid tillsammans efter allt vi gått igenom. Nu behöver jag vara ifrån dig.

På lördag åker jag och K till Köpenhamn. Billy, jag tror det är bäst att du stannar hemma. Ta en öl ihop med Benno, snacka skit med Martin och flirta med Mellis. Jag gillar dig, det vet du, du är en otroligt snygg bokhylla men fortsätter vi såhär kommer det sluta med att jag hatar dig. Och jag vill inte att det ska gå så långt när jag vet hur fantastisk du egentligen är.

Pejlhalsband nästa?

Ibland borde jag seriöst inte få gå utanför dörren. Det är nästan så att jag får skämmas.

Jag jobbar på en väldigt liten ort. Vi snackar en håla med i snitt två tusen invånare. En sådan håla där alla vägar leder till ICA/apoteket/posten/ölhaket/pizzerian/traktorparkeringen. En av mina boende ville bestämma vägen vi skulle gå under vår kvällspromenad. Nemas problemas! tänkte jag och rattade rullstolen efter diverse direktiv. Tio minuter senare var jag vilse. I ett fuckingjävlavillaområde. Dessa områden är värre än labyrinter ska ni veta. Och det har ingenting med mina tendenser till att gå vilse.

Tjugo minuter senare hade jag lyckats hitta ut. Tjugo minuter är vad det tar att gå runt hela byn på ett ungefär. Jag trodde nästan att vi skulle få övernatta under en gran eftersom jag är alldeles för stolt för att fråga efter vägen.

Min kollega skrattade en smula åt mig när jag svettig och trött kom tillbaka med en jublande glad boende.

Vissa har tummen mitt i handen

Jag har inte ens några.

Vi påbörjade projekt montera ihop möbler igår. På sex timmar fick vi ihop fyra stolar och tre fjärdedelar av köksbordet. I början skämtade vi mycket med varandra på det råa vis vi brukar. Efter en stund haglade svordomarna. Speciellt när vi la oss en kort stund på sängen för att pusta ut och sängen brakade sönder.

Idag fortsatte vi. Köksbordet hägrade och vi var beslutsamma, nu skulle vi klara det. Efter många men håll den still! Still sa jag! och Neej, andas inte ens på bordsbenet, hör du det?! lyckades jag få i den sista skruven. Dagens middag intog vi stolt vid det nya bordet och inte ute i hallen där vi tillfälligt placerade det gamla som vi gjorde igår.

En smula hög av hybris tog jag tag i ena dvd-hyllan när K var och handlade. Stolt fick jag i mutter efter mutter, plugg efter plugg för att sedan konstatera att det mesta var fel. Jag hade varit så säker på min sak att jag även slagit dit pluggen med rätt mycket kraft. Vi plockade isär hyllan med hjälp utav en skiftnyckel, en sax och en sockertång.

Vi beräknar att vara klara någon gång nästa vecka.

Jaha, vad har ni gjort idag då?

Jag är nyopererad

Jag kom nyss från läkaren, en rutinkontroll som slutade med operation.

Som väldigt ljus i hyn och rödhårig håller jag mig som bekant gärna borta från solen. Men ibland händer det att mina födelsemärken växer, kliar och växer lite till. När märket på min högra arm, ett märke jag haft hela livet, började krabba var det bara att boka tid och kolla upp saken.

Jaha, det här får vi ta och operera bort! sa läkaren. Operation... Mina tankar började genast vandra. Hur dom slängde upp mig på en brits och rusade mot operarationssalen. Sköterskor och läkare överallt. Full narkos. Vi förlorar henne! Kämpa Petra, KÄMPA! skrek dom åt mig, rädda att detta unga liv skulle glida dom ur händerna. Jublet som uppstod när dom lyckats rädda mig. Den glatt leende läkaren som försäkrade mig att detta var ett rutiningrepp väckte mig ur mitt tillstånd.

Tio minuter efter att jag fått bedövning och låg på britsen i undersökningsrummet var pricken borta och jag var sex stygn rikare.

Ja herregud

Vi monterar möbler. Det går inte så bra.

Utförlig rapport kommer.

Jag har stirrat döden i vitögat

Jag och K var på Ikea igår. Efter att jag hade jobbat natt, sovit två timmar och hade en begynnande hunger. Kombinera detta med vissa tendenser till att hata människor utan struktur som bara står och glor i en gång och är oerhört ineffektiva så får ni djupa andetag samt tankar om att meja ner varenda jävel med en överdimensionerad kundvagn. Glömde jag säga att det dessutom var lönehelg?

K hade en vision, att hitta bokhylla och dvdställ. Jag hade en helt annan vision. Det hela slutade med att vi kom ut med två bokhyllor, två dvdställ, ett köksbord, fyra stolar samt lite annat smått och gott som vi (läs: jag) ansåg vara nödvändigt. K undrade oroligt ett par gånger om allt verkligen skulle få plats i bilen. Det löser sig! svarade jag.

På vägen till bilen la vi (läs: K) upp en strategi för hur alla kartonger skulle rymmas i bilen. När vi väl lyckats lokalisera bilen på den överfulla parkeringen insåg vi att bilen var lite kort. Även med nedfällda baksäten. När vi höll på att trixa och fixa som bäst kom ägarna till bilen jämte oss. Paret, speciellt han, följde våra strapatser väldigt roat. Mannen fnissade när jag kom på den briljanta idén att om passagerarsätet fördes fram nästan maximalt fick nog bokhyllorna plats. Sen var det den lilla detaljen att jag skulle komma in i bilen också, vilket K ansåg att jag skulle testa. In var inga direkta problem, om jag vinklade benen som trycktes upp mot handsfacket. Sen var det den där andra lilla detaljen, att komma ut. Jag fick greppa om översta dörrlisten och taket, dra mig ut en liten bit, vinkla högerbenet samtidigt som jag tryckte vänsterbenet mot instrumentbrädan till för att sen kunna lyfta och få ut höger fot. Därefter fick jag dra mig upp lite till för att få ut benet, vinkla överkroppen och häva mig ut längs med sidan av bilen. Då bröt mannen ihop totalt.

När vi väl fått in allt i bilen stirrade K på mig med stora ögon. Men du, jag vet inte om jag kan växla nu...sa han tyst. Varpå mannen började skratta så att tårarna rann. K rusade in i bilen för att kontrollera statusen på växelspaken och konstaterade att jodå, växla kunde han men troligen inte lägga i backen. Vilket ställde till det lite för oss eftersom vi hade en bil precis i rutan framför. Medan jag stod och funderade på om vi kunde knuffa ut bilen testväxlade K och insåg att växelspaken gick precis under kartongerna, med knappt två millimeters marginal. Jag har alltid varit en jävel på tetris! sa jag glatt och fick en tom blick till svar från K. Han svarade med att smälla igen bagageluckan och frågade om det inte var dags för mat.

Väl hemma i Växjö igen var jag överlycklig över att kunna räta på benen och glädjedansade lite över det faktum att nu var det bara att bära in möblerna, sen var vi i hamn! Jo tjena. När jag plockade i bilen sprang K in för att låsa upp dörren till lägenheten för att sen pallra upp entrédörren. Helt plötsligt hörde jag hur entrédörren slogs igen och en massa svordomar på norrländska bakom mig. Nycklarna...brickan...Allt ligger på byrån i hallen! Vi kommer inte in och ytterdörren är vidöppen väste K. Vi testade att ringa till grannarna på porttelefonen men ingen svarade. Slutligen bestämde vi oss för att stå vakt vid båda entrédörrarna och smita in när någon granne kom. Till saken hör att det är inte så värst stor trafik in och ut ur det huset. Vi var beredda på att stå där någon timme eller så. Vilket fick mig att nästan börja lipa av trötthet. Men, det påstås att Gud hör bön och i det här fallet tröttnade väl hen på att bevittna mitt svärande och tandagnissel och sände ut en vänlig själ efter tio minuter som skulle in.

Men själva möbelmonterandet har vi skjutit upp. Vi var inte mentalt redo så att säga för ytterligare en strapats.

Livet på landet

Morgondagens stora happening är att det är traktorrace. Ja, på riktigt.

Ibland längtar jag verkligen tillbaka till storstaden.

Dag 5

Eller, jag dör nog snart.

Femte dagen utan snus och jag börjar se ljuset i tunneln. Jag måste hålla mig aktiv, speciellt när tungan vandrar under läppen, över till min favoritsnussida och saknar prillan.

Idag bestämde jag mig för att jag och K ska åka till Köpenhamn, letat efter bra restauranger på andra sidan sundet och hittat så många att jag tror bestämt att vi ska bosätta oss i grötpratarlandet. Har dessutom varit duktig och skrivit en matlista eftersom jag ska börja träna på gym i morgon. Sen om jag följer den där listan återstår att se men ambitionen finns i vilket fall. Jag såg även över mitt sparande och pension men det fick mig att känna mig alldeles för vuxen så jag såg ett avsnitt av Voyager istället.

Vad får dig att känna dig barnslig?