Bokmal

När jag är sjuk läser jag. Idag var inget undantag. Jag beställde boken Insynen - en personlig historia om ett brott som kom igår. Boken är skriven av Sara V. Mårlind och som titeln antyder skriver om när hon blev brutalt rånad i sitt eget hem, hur två förövare tvingade sig in i hennes hem när hon ammade sin fyra veckor gamla bebis och åren efter.

Sara skriver avskalat om rånet, hennes panik över att sonen skulle skadas, att hon själv skulle dö. Hon berättar öppet om seperationsångesten till hennes bebis, experimenten psykologerna utsatte henne för och om hur hennes nära vänner drog sig undan.

Jag har en klump i magen under nästan alla trehundrasexton sidor och ler lite lättat ibland när hon skriver om ljusglimtarna. Hur hennes man alltid fanns där, hennes föräldrar och psykologen som tog henne på allvar.

Boken är hemsk, det hymlar jag inte med. Jag var tvungen att lägga ifrån mig den flera gånger för att det kändes för jobbigt att läsa. Sara tar med läsaren på en resa full med ångest, panik, oro men också full med kärlek.

Sara belönades år 2008 med ett stipendium på 50 000 kr från Brottsofferjouren och köper du boken bidrar du med 1 kr till BOJs verksamhet.

Vems röv har jag glömt att slicka?

Jag har blivit matförgiftad. Det konstaterade sjukvårdsrådgivningen när jag ringde okristligt tidigt i morse efter att ha haft en extremt jobbig natt. Lowe har också blivit matförgiftad. Vi ska aldrig mer äta musselsoppa.

I wanna do bad things with you

Jahapp, då har jag varit hos läkaren. Jag säger bara en sak, dumhuvuden borde inte få ha läkarlicens. Efter att ha förklarat att min värk och mina övriga symptomer blivit värre samt att den alvedon forte jag fick utskrivet sist inte hjälpte. Vad tror ni att han gör? Han säger att han anser att jag är för ung för starkare medicin och tycker att jag ska testa med alvedon forte igen. Jag sa som det var, att jag anser motsatsen och att jag vill ha något som lindrar smärtan. "Njae, jag tror nog att vi testar med det här en gång till" säger stolpskottet. Remissen kunde han inte heller göra något åt, eftersom att jag inte anses vara tillräckligt sjuk för det. Jag tänker boka en tid hos en annan läkare för att få ytterligare ett uttlåtande.

När jag kom hem och loggande in på Qx hade jag fått ett mail från en person jag tyckte att jag kände igen. Klickade in mig på hans sida och nej, det kunde väl inte vara..? Jodå, det var Apan, som tydligen bara bor några hållplatser bort numer. Apan fick sitt smeknamn när vi gick på gymnasiet och han började bli lite väl påflugen genom sina telefonsamtal, hans hängde utanför mina lektionssalar (han gick på en annan skola) och hans stenhårda koll på mitt schema som han hade skrivit ut. Det hela slutade med att en nära väns exkille fick agera pojkvän åt mig för att han skulle sluta för ett vanligt nej förstod han inte.

Underbar dag.

Det är prima liv

Efter en massa pluggande och flängande har jag landat hemma igen. Det känns himla skönt. Just nu står Lowe i mitt lilla kök och gör musselsoppa, doftar himmelskt.

I morgon ska jag till läkaren för att förhoppningsvis kunna skynda på min remiss angående mina leder och få något smärtstillande eller bromsmedicin av något slag. Det här funkar inte längre, idag har jag haft nästan konstant ont och hade extremt dålig greppförmåga i morse.

Det går framåt

Mr S ringde innan och ville luncha. Jag sa nej, jag har andra planer. Sen vill jag inte träffas, inte nu och helst inte igen. Det är klart att jag bitvis saknar det vi hade men jag måste påminna mig själv om hur det egentligen var och att det var inte så himla fint som jag vill tro ibland. Och egentligen var det inte S jag ville ha, han råkade finnas där när jag ville ha någon.

Just nu känner jag mig känslomässigt utpumpad och tankarna virvlar runt. Allt kommer att lösa sig, det vet jag men jag vill inte ta itu med det just nu. Jag vill sitta i sängen, äta glass och stänga av hela världen. Jag måste fundera på vad jag vill göra och framför allt hur.

Idag tog jag ett steg på vägen, inte bara genom att säga nej till att träffa S utan att fråga mig själv varför jag har vissa personer i mitt liv som jag utnyttjar och låter mig utnyttjas utav. För egentligen vill vi inte ha varandra, vi vill ha tanken och hålla fast vid den, för vad det kan innebära. Och vet ni vad? Det känns skönt att ha insett det.

Jag hatar SJ!

Kollektivtrafik hatar mig. Det konstaterade jag idag. Eftersom att jag skulle åka till systeryster A tänkte jag vara smidig och kolla upp via nätet hur jag skulle åka. Tiderna parerade perfekt och jag kände mig nöjd. Ända tills jag inser vilken bussjävel jag ska åka med från Tingsryd. Den bussen, även kallad för Ronnebyexpressen från helvetet, har världens smalaste gångar, finns inget extra utrymme inuti bussen för stora väskor, barnvagnar, rullstolar osv. Och där stod jag i regnet med min stora väska och kände inte alls för att ha den i knät. Jag kände bitterheten komma krypandes. Efter några hållplatser löste sig det hela när folk hoppade av och jag ockuperade med gott samvete två säten.

När jag kommer till Växjö och tittar på den stora tavlan som annonserar bussavgångarna finns inte den busslinjen Länstrafiken tyckte att jag skulle åka med på tavlan. Efter några kollar på pappersabellen insåg jag att den linjen går inte ens på söndagar. Tack Länstrafiken Kronoberg, tack så jävla mycket för att jag fick sitta i Växjö i 50 minuter längre än planerat. När jag satt och svor för mig själv på bussen till Alvesta fick jag nästa överraskning. Bussen gick inte förbi den hållplats som jag ville hoppa av på så jag gick i regnet i en tjugo minuter med en massa packning. Att ringa till syrran tänkte jag inte på för jag intalade mig själv at jag behöve sträcka på benen innan tågresan. Jättesmart Petra, verkligen. Speciellt med tanke på mina leder som gör ont vid kyla och regn. Jag hade iaf en väldigt trevlig stund hos systeryster A med familj.

Efter att älskade systeryster vinkade av mig vid tåget började det roliga. Jag satt bland en massa barn. Barn som är trötta och griniga på kvällen är ingen höjdare kan jag meddela. Jag trodde jag skulle få en panikattack när jag hörde följande konversation mellan två föräldrar:
Pappan - Älskling, vart la du skötväskan?
Mamman - Skötväskan? Den tog väl du?
Pappan - Nej, jag sa åt dig att jag ställer den i hallen så du kunde ta den...
Efter ett kort samtal konstateras det att skötväskan står kvar i hallen och att dom inte har några blöjor.

Och det var i början av resan. Efter 1½ timme tog batteriet i min mobil aka min musikkälla slut och jag började känna mig smått aggressiv. I Norrköping klev en snygg kille på som satt jämte mig. Han var väldigt trevlig.

Men nu är jag äntligen hemma. SJ - screw you, SAS kommer bli min nya kompis.

Det blev rätt bra trots allt

Idag var det den stora mor - och dotterdagen och det gick rätt bra faktiskt. Vi körde in till Växjö för att strosa i affärer och njuta av höstvädret innan vi åkte hem för att göra "sådan där konstig mat" som pappa skämtsamt sa om mitt potatismos (rostade tomater i salt, olivolja och vitlök krossas i potatismoset) men han tyckte om det.

Kvällen blev också väldigt trevlig, jag gjorde sushi som blev väldigt uppskattat. Extra roligt var det när mamma gav upp försöken med att äta med pinnar och tog fram kniv och gaffel. Blev lite sushi över som jag ska ha som färdkost på tåget. Så in your face SJ - när ni krånglar straffar jag er genom att ta med egen mat istället för att köpa era torra mackor.

I morgon blir det hemfärd efter att jag har hälsat på systeryster A med familj. Hoppas att tågresan går smidigare hem än vad den gjorde hit.

Uppdatering från dom småländska skogarna

Jag och mamma kör hårt med att försöka bounda. I morgon är det mor - och dotterdag. Mammas förslag var att åka till Ullared. Mitt svar på det var panikslagna ögon och att börja kallsvettas. Jag sa att vi kanske kan göra det till våren. Men en shoppingtur blir det tillsammans innan jag ska slinga mammas hår. Känns rätt skönt egentligen, att vi kan umgås någolunda.

Vad fan hände?

Efter en grymt jobbig resa är jag nere i Tingsryd. Och nej, jag är ingen solskensmänniska just nu pga resan.

Det började med att jag satt på perrongen och tittade på alla poliser som av någon anledning sökte igenom perrongen tre - fyra gånger för att sen gå in i ett anländande tåg och söka igenom detta. Tio minuter innan avgång beslutar sig SJ för att det är ju en kanonidé att ändra plattform till det tåg jag skulle med och helst inte informera så mycket om det. Hej språngmarsch och förvirrade människor.

Jag hittar iaf rätt och sätter mig ner när fyra poliser kommer in i vagnen och går igenom denna, vilket dom gör tre gånger för att sen låta tåget åka iväg. Alla passagerare undrade vad som hänt men ingen information inte.

Efter Norrköping (där temperaturen enligt SJ var +23 grader) gick tåget sönder. Först gick en dörr sönder som dom fick tvinga igen och sen gick något annat sönder så dom fick åka i snigelfart. Jag såg en lång väntan på Växjö busstation framför mig.

Väl i Alvesta där det står klart att vi inte kommer hinna med det planerade anslutningståget får vi det glada meddelandet att det kommer inte komma några anslutningståg eftersom att det är ett elfel på hela den sträckan. En buss stod redo för att slussa oss som en skock får vidare. Jag trodde att jag skulle börja gråta av frustration.

Efter många om och men samt en busschaufför som körde i snigelfart (eller är jag van vid alla busschaffisar i sthlm?) hann jag med min planerade buss.

Jag vet att jag kommer bli en miljöbov men nästa gång tar jag fanimig flyget ner.

Oh my...

Jag gick upp kl. 6 i morse. KLOCKAN SEX! Allt för att hinna med tåget från t-centralen och utifall att pendeln jävlas. Framförhållning kallas det.

Just nu hatar min kropp mig och undrar vad fan som gick fel. Nästa gång jag får för mig att ta 8.20 -tåget till Småland, hindra mig.

Strålar ikapp med höstsolen!

Idag är en sådan där dag när jag inte muttrade surt när Lowe väckte mig vid sju utan glatt tittade upp och började prata en massa. Vi åt tom frukost ihop, vilket inte händer speciellt ofta på en vardag. Efter att Lowe hade åkt gjorde jag ett pass hip hop abs och studsade runt i lägenheten.

Jag har en sådan där innerlig glädje i kroppen idag. Ni vet en sådan som sprider sig ut i hela kroppen, ut i minsta lilla hårstrå och fyller hela mig. Jag har lust att hjula och känner att ingenting kan slå ner mig idag. Jag vill springa sjuhundanittiofyra varv runt huset för att sen slänga mig i en lövhög och se på alla molnfigurer. Inte ens tanken på allt jag måste läsa till tentan får mig på dåligt humör. Det är sprallighet idag och jag strålar ikapp med höstsolen som förgyller Stockholm idag.

Senare idag ska jag på lunch med P, promenad med grannen och lite tentaplugg innan det blir skolinformatörsutbildning. Sen mina vänner ska jag packa inför smålandsvistelsen för i morgon och under helgen kommer jag få umgås med människor som jag har toksaknat.

(Jag har skrynklig choklad i en termos)

Tog en promenad tidigare idag, det var underbart. Jag kände mig lite modig och gick en annan runda än den jag gick med grannen. Det är finare här omkring än vad jag trodde.

Sådana här höstdagar älskar jag, när solen skiner och det doftar höst.

I övermorgon åker jag till Tingsryd, ska bli skönt att träffa familjen igen. Märkligt nog hade mitt gamla jobb på känn att jag skulle ner och undrade om jag kunde jobba på lördag, mellan 9 - 18, hade visserligen varit skönt med lite extra pengar men jag kände verkligen inte för det. Jag saknar visserligen kollegorna och dom boende, var ju inte så pigg sist jag gjorde en runda på jobbet så kanske tittar in och säger hej. Hade det varit ett kortare pass hade jag sagt ja men jag kände att jag vill träffa familjen och kanske göra en sväng till Växjö på lördag. Och alltid glömmer tanterna på resursenheten bort att titta lite mer noga i sina papper där det står att jag bor i Stockholm. Trevliga virrpannor det där.

"Men för helvete!"

Cyklister är inte människor. Dom är fallna änglar utsända av Lucifer.

Jag var ute och gick med grannen igår, hon tyckte det var dags att jag fick se Flemingsbergs vattenreningsverk. Det låter hemskt, jag vet, men var ett väldigt fint grönområde. När vi i lugnan ro spatserar grusvägen fram hör vi en cykel komma bakom oss varpå vi båda automatiskt går till varsinn kant för att släppa fram cyklisten. Tror ni cyklisten fattar detta? Nej då. Han kör bakom mig och ger sig fan på att cykla om mig på insidan. Denna insida består av en tio cm bred gräskant och ett dike. Att cykla i mitten där det fanns gott om plats fanns tydligen inte i hans värld. Varför göra det enkelt för sig när man kan riskera att hamna i diket och skrämma någon? Jag fick även ett ilsket utrop kastat mot mig när han väl hade tagit sig förbi.

Jag och grannen gick även förbi en nyöppnad restuarang/pizzeria som vi ska testa. Kommer detta nya ställe vara bättre än veteranen Robbans? Det återstår att se.

Igår somnade jag vid åtta på kvällen och sov i över elva timmar. Jag tror att min kropp ville göra ett statement.

Jag kan jag också!

Igår tittade jag igenom min kalender och insåg att jag skulle gå under om jag gjorde allt som fanns inplanerat. Att gå under känns som en dålig idé och idag har jag ägnat mig åt att säga återbud till det mesta för att känna att jag har tid till att tentaplugga. Och det känns så jävla skönt. Det innebär visserligen att det inte kommer bli något infomöte om PS-gruppen för mig ikväll men efter att ha funderat igenom det hela kom jag fram till att jag måste dra ner på tempot och inte engagera mig i allt, hur roligt det än må vara, det finns viktigare saker att ägna sig åt, vänner och skola tex. Så, kanske till våren.

Efter att ha sovit en natt ensam, den första på ett bra tag, fick jag abstinens och åkte över till M. Såg nästan hela Land of Women och hade nästan sex. Ett helt okej avslut på helgen. Ikväll kommer Lowe hem från sin tjänsteresa så förhoppningsvis får jag sällskap inatt, har saknat det. Det är egentligen inte Lowe i sig jag har saknat utan att ha någon som ligger jämte mig. Någon som ger mig den där speciella närheten man får. Och nej, jag och Lowe är inte tillsammans. Vi är bra vänner som har bra sex.

Idag ska jag även ut till avkroken Riksten där jag bodde tidigare. Ska gå igenom så att jag inte har missat något i städningen, ska dammsuga och moppa golvet en sista gång men det blir i morgon innan besiktningen.

Honey, I'm home!

Kroppen är slut, huvudet är slut men fan vad kul jag har haft!

Jag och E döpte snabbt om kursen till 30 kilos-kursen med tanke på hur ofta vi åt och fikade.

Det är så mycket information som bara flyger omkring i skallen. I lördags kom det representanter från brottsofferjouren, brottsoffermyndigheten samt en brottsdrabbad som berättade om sina erfarenheter. Och det märktes tydligt att det fanns personer i gruppen som inte är direkt lämpade till att vara stöd för brottsdrabbade.

På kvällen efter middagen var vi ett gäng som skulle kolla in den nya coola grejen i Nynäshamn - en ljusshow som studenter från KTH fixat. Alla var skitpepp och nyfikna på vad det var för något häftigt och så är det någon spotlight under bänkar (gud vad smaaaaart, istället för att belysa ovanfrån belyser vi den fula marken under!) och någon lampa i ett träd. Här snackar vi antiklimax.

Söndagen gick i psykologins- och tédrickandets tecken med lite mindre diskussioner vid borden. Väldigt intressant faktiskt.

Något jag reagerade på var att under i princip alla föreläsningar både under höstens kvällar och den här helgen har alla föreläsare pratat om mannen som förövaren och kvinnan som offret. Enda gången det har talats om brott mot män gäller det ungdomar, tex rån men män utsätts ju för brott även efter tonåren. Och inte ett ljud om våld i samkönade par (förutom när jag drog upp det för någon vecka sen). Dessutom, ordet gärningsman, hur skuldbeläggande känns inte det, säg förövare eller gärningsperson istället ffs!

Ge mig mat.