Jag är bra på mycket enligt mig själv. Jag tar för mig, jag gör saker aktivt, engagerar mig här och där. Men är det något jag suger på så är det dejta. Jag är riktigt jävla kass på det. När det börjar gå över i lite mer än bara vänskap blir jag stel som en pinne och rädd. Jag är livrädd för att jag ska säga något fel, att jag framstår som dum i huvudet och får R att tveka på varför han egentligen dejtar mig.
En av mina största dejtingrädslor är att bli dumpad utan att fatta det. Att få "the silent treatment" av R. Det i sin tur föder rädslan av att vara för på. Jag vet själv hur irriterad jag kan bli av personer som inte förstår att dom kliver över vissa gränser. Vilket får mig att fundera på, när är man egentligen för på? Och nu menar jag inte för på som i att föreslå samboskap på tionde dejten, jag syftar mer på att höra av sig, komma med förslag på dejter osv.
Så, för att råda bot på handsvett och annat varje gång vi hörs av eller ses ska jag, försöka, sluta tänka. Jag ska köra på. Vill jag höra av mig så gör jag det. Jag ska försöka sluta överanalysera, vilket är otroligt idiotiskt med tanke på att varje gång jag träffar R känns allt så naturligt. Det är dagarna vi inte ses som jag blir smått nojig. Första steget tog jag ikväll när jag tog saken i egna händer och föreslog att vi skulle ses i helgen. Det blev nästan en liten glädjedans när R verkade bli väldigt glad. Vilket fick mig att inse ännu mer hur dumt mitt analyserande är! Varför analysera över huvud taget?
Jag måste fortfarande ligga.
2 kommentarer:
Tycker du har väldigt kloka tankar o insikter! Lycka till med dejtingen, jag tror det kommer gå finfint!=)
Ride on, baby, ride on!!
Skicka en kommentar