Täcka ungdomens synder

På mitt ena ben har jag en tatuering, en jag gjorde när jag var 20-21. För inte så många år sedan med andra ord. Men, jag har börjat fundera på sistone, om jag verkligen vill ha den. För jag tycker inte att den blev så bra, egentligen. Att täcka över den med något annat har dock inte varit aktuellt. Även om den inte är den vackraste utav mina tatueringar så står den ändå för något, den representerar något för mig. Att täcka över den vore som att glömma bort varför jag gjorde den. Förstår ni hur jag menar?

Nu har jag börjat ändra mig, tankarna vandrar som sagt åt andra hål, kanske jag borde täcka över den ändå? Om det går vill säga. Jag har inte varit och rådfrågat en tatuerare ännu. Sen har det varit den där grejen med motiv också. Det finns flera planer på motiv men inget som har känts riktigt rätt. Förrän nu. Av en ren slump dök motivet upp i huvudet på mig, färg, mycket färg och kanske stor nog att täcka över den på vaden.

Men som sagt, vill jag täcka över min gamla tatuering? Har ni någon erfarenhet av cover ups?

Ont ska med gott fördrivas

Säg hej till förkylningen! Varför kommer detta till 90% när jag är ledig eller har en slapp jobbvecka? Näsan rinner lite, den lätta huvudvärken dunkar i huvudet och jag känner bara nej, nej, nej. Jag pallar inte, det är inte kul. Blir jag sjuk nu lär dessutom min hårdtränande make bli galen. Han tränar inför sin första halvmara och har inte direkt tid att bli sjuk.

Förra gången jag började bli sjuk tog mina kära kollegor hand om mig. Medan en stoppade rå vitlök i munnen på mig stod en och kokade en, enligt mig, suspekt dryck. Kollegan kokade en halv citron i ca 1 liter vatten tillsammans med två lagerblad. Detta fick koka i tjugo minuter. När det återstod fem minuter av koktiden hade han i knappt en matsked med socker. Tre stora koppar skulle jag dricka utav detta för att det skulle ge resultat. Vilket det gjorde! Förkylningen gick från 100 ner till 0 på rekordtid. Dessutom smakade det betydligt bättre än vad jag trodde. Jag älskar citron men var lite skeptisk till lagerbladen, den sistnämnda anade jag bara lite eftersmak men inget nämnvärt.

Gissa vad jag tuggar på och samtidigt kokar på spisen?

Kakan blir ytlig

Alltid när våren kommer, (jag ignorerar det faktum att det är minus, lite snö och skitväder) börjar jag känna att det är dags att ta tag i mig själv. Den här våren är det naglarna som fått oväntat fokus. Klart att jag alltid brytt mig om mina naglar men intresset har avtagit lite, tidigare hade jag alltid fina lack och lite fina stickers på.

Så, ikväll har jag suttit och dregelsurfat på eBay. Stickers efter stickers efter folie har fångat mitt intresse.

Sen att det kanske inte är så passande för en eh..23-åring att smycka sig på det här viset orkar jag inte riktigt bry mig om. Jag tycker mest att det är skönt att jag inte behöver köpa på mig en arsenal utav nya lack för att kunna förändra mina naglar på lite olika vis.

Släpp naglarna loss, det är vår! Eller vad säger ni?

Det kanske är jag som är trög, trots allt

Okej okej, det här med sopsortering, jag fattar, det är jättebra och jätteviktigt. Jag fattar poängen. Det är kanonbra att vår hyresvärd äntligen ska komma igång med matsortering, något jag och maken saknat eftersom vi sorterar allt annat. Applåder från min sida till hyresvärden och så vidare.

Men, är det verkligen nödvändigt att någon kommer hit, plingar på vår dörr och ska prata om hur man ska sopsortera mat? Jag vet vad som är mat, jag vet vad som inte är mat och därmed inte ska kastas i den bruna påsen. Jag är inte dum i huvudet och jag tvivlar ärligt talat på att någon annan i huset inte fattar konceptet.

Måste jag öppna dörren?

Nu är det på gång!

Som ni säkert vet gillar jag inte vårt sovrum, det är opersonligt, tråkigt och jag har noll fantasi när det kommer till inredningen. Men, nu har det lossnat! Häromdagen var vi och beställde en ny säng. Vi har makens gamla säng som jag knappt vågar titta på i rädsla för att den ska braka ihop. Dessutom pryds den utav en för stor bäddmadrass efter en liten miss. När vi kom hem efter att ha köpt den nya härliga sängen kände jag bara hur inspirationen började flöda. ÄNTLIGEN!

Det kommer inhandlas nytt överkast, lite fina kuddar och mer förvaring ska in. Ska dessutom försöka övertala hyresvärden att tapetsera om i rummet då jag upptäckt att tapeten börjat släppa på sina ställen, främst ovanför dörren. Vi bor i en lägenhet som byggdes för bara fyra år sedan så känns lite sisådär att tapeterna inte verkar hålla.

Känner ni peppen?!

I see dead people

Häromdagen gick jag i i min "morgonbubbla" på väg hem från jobbet. Med andra ord- jag går som en zombie, längtar efter sängen och fantiserar om frukost. Små, men trötta, danssteg, utanför ytterdörren, av med ytterkläderna och in i lägenheten.

Det är då jag ser det- någon, jag trodde att det var någon, satt i vår soffa. Min första tanke var att jaha, nu har jag blivit galen också, men med tanke på allt som hänt/händer här hemma hade jag inte blivit förvånad. I nästa hundradel av sekund blir jag rädd och kollar om jag har ett tillhygge nära. Jag må inte vara stark men om någon ger sig på mig, min make eller mitt hem tänker jag inte ge mig utan en fight.

Helt plötsligt slår det mig, att det är maken. Min käre K som sitter allvarlig i soffan och ser på mig med sorgsen blick och jag trillar ihop i en enda hög. Livrädd för vad som kan ha hänt men lättad, så lättad över att det var någon utav kött och blod som inte gjort inbrott. Vad som hade hänt? Vår, inte alls gamla, bil vägrade starta.

Fy fan vad jag blev arg sen. Herregud, jag h a t a r när han gör så, sitter tyst hemma när jag inte ens vet eller förväntar mig att han ska befinna sig i hemmet. Efter att ha varit vaken i nästan ett dygn var det inte den chocken jag behövde, så mycket kan vi säga.

Jag har fortfarande inte fått tillbaka min normala pulsrytm, det är jag säker på.

Det kom ett paket

I dagarna tre gick jag hemma, vankade av och an, i väntan på mitt paket. Mitt (eller, vårt, maken var med på ett hörn) nya bord var på väg. Efter ett år i trogen tjänst beslöt vi (läs: jag) att det var dags att investera i en ny bricka till vårt vardagsrumsbord. Något med lite mer färg tyckte jag, något med lite mer form än det grafiska svart/vita mönster jag en gång blev så kär i. Maken nickade mest, han vet att det blir bäst så.

Och sen kom det! Ett stort underbart paket med mitt namn på väntade på Ica, redo att komma hem. Omsorgsfullt klippte jag upp den skyddande kartongen, rädd för att skada ytan. När jag fått undan kartongen fångade något annat min uppmärksamhet, något i paketet jag inte räknat med att få, bubbelplast! Denna ljuva plast med bubblor, stora och skinande, som bara väntade på att få bli smällda. Jag jublade! Försiktigt tryckte jag på en, blundade och fnittrade åt den kommande smällen. Sedan kom ingenting. Jag la min panna i djupa veck och tänkte att på golvet, på golvet med en välplacerad fot över sig händer alltid något! Och väl på golvet kom ingenting. Hur hårt jag än tryckte med min fot, hur mycket jag än rullade över plasten hördes inte det minsta. Besvikelsen kom, tårarna var inte långt borta. Hur kunde detta ske? Vad gick fel? Varför, varför försvann den en gång så ljuva plasten och blev ersatt med denna bleka kopia?

Jag älskar dig Svenskt Tenn, det gör jag utav hela mitt hjärta men jag tror att vi ska ta lite tid ifrån varandra, fundera lite på vad vi vill. Det är inte du, det är jag.

Internationella kvinnodagen, ett hån

Jaha och så blev det den 8e mars i år också och gratulationerna haglar både i mitt Facebook- och Twitterflöde. Jag blir lika jävla arg varje gång jag ser ett "grattis alla kvinnor på er dag!" För helvete, grattis, till vad?

Grattis till att vi generellt tjänar mindre än män? Grattis till att vi så ofta ses som det svagare könet? Att vi framställs så olika i media? Grattis till att vi kvinnor ses som ett sexuellt objekt som det är fritt fram för främlingar att kladda på?

Är det verkligen något att säga grattis till att vi, fortfarande, inte lever i ett jämställt samhälle? Den 8e mars är ingen kollektiv födelsedag för fan. Den här dagen handlar om politisk kamp, att belysa hur orättvisorna faktiskt ser ut i samhället, att uppmärksamma det strukturella våld och förtryck kvinnor utsätts för varje dag, i Sverige, över hela världen.

Den här dagen är till för att skapa strategier för att motverka detta förtryck och skapa förändring, precis som på övriga 364 dagar om året.

Säg inte grattis, för det är inget att fira.

Den där lilla grejen, alltså...

När vi flyttade in i vår lägenhet för ett år sedan stod en rullgardin överst på inköpslistan, något som också väldigt snabbt inhandlades. Att varken jag eller maken är direkt händiga sket vi i, hur svårt kan det vara att få upp en liten rullgardin?

Nu, tretton månader senare, har den fortfarande inte kommit upp. Vi har köpt nya skruvar tre gånger eftersom vi alltid slarvat bort dessa. Bruksanvisningen vet vi inte var den hamnade. En, liten men ack så viktig del, försvann och återfanns senare i fickan på en utav makens jackor. Nu är den delen borta, igen. Rullgardinen står alltså, visserligen i sin förpackning där vi skulle samla allt för att inget ska komma bort, och samlar damm.

Sist vi var på Ikea var jag grymt trött på att vakna alltför tidigt utav sol när jag har jobbat natt och sa bestämt till maken att han får säga vad han vill, vi ska ha en ny rullgardin. Maken, som vet hur jag blir när jag inte får min sömn, nickade bara.

Alltså, nu har vi en ny rullgardin, en vit för vi måste ju variera oss lite, som står i sin, oöppnade förpackning, i ett hörn och samlar damm. Vi hittar nämligen inte skruvarna.

Det här börjar skitbra hörrni. Hur många tror att vi får upp rullgardinen i år?

Alive and well!

Jag vet, jag vet, jag suger verkligen på att blogga för tillfället. Känner mig verkligen skitkass som inte ger er, den skara trogna följare, något att läsa.

Just nu är det mycket på jobbet som hänt och som jag inte mår så bra över. Det har tagit mer energi ur mig än vad jag har velat erkänna.

Men, något som är positivt är att solen har hittat till Växjö och jag har börjat vänja mig själv och citronträdet vid sol igen. På mina lediga dagar står jag barfota på ett nyskurat balkonggolv, blundar och säger till mig själv att sommaren är här. Jag lyckas lura mig själv en liten stund varje gång.

En liten fundering

I morgon är det dags för mellon, igen. Undrar vem som kommer bli mordhotad på grund utav sina orakade armhålor det här året.

Ja, vi kan väl säga att jag är lite bitter på mänskligheten idag efter en hätsk diskussion om kroppsbehåring. Men, mer om det en annan gång. Jag har faktiskt en marmelad att skumma av.

Eh, stopp och hej?

Maken fyller snart år och fick välja vad vi ska bjuda folk på att äta.  K funderade länge och väl innan han konstaterade att han ville ha något enkelt, något som fungerar som smidig plockmat då vi inte har möjlighet för alla att sitta vid ett bord och äta en måltid.  Afternoon tea! utbrast han efter en stund.

Afternoon tea? Ja men det krävs inte så mycket jobb eller tid för att det ska bli bra. Lite scones, några gurksandwiches, sen måste det finnas några med vattenkrasse också, annars vill jag inte vara med. Och vad har man till scones? Marmelad, givetvis och lemon curd. Clotted cream är icke att glömma! Maken sa dessutom att han inte vill ha någon tårta och eftersom han ville ha afternoon tea-tema får det bli några söta bakverk som ersätter tårtan. Morotskaka, som är makens favorit, har sin givna plats och sen någon liten bärtartelett som komplement.

Eftersom jag inte är ett fan utav att köpa färdiga marmelader blir det att koka lite i veckan. Likadant med lemon curd. Clotted cream vet jag inte ens om det går att köpa. Scones ska göras, kakor och tarteletter ska förberedas.

Hålla det enkelt var det ja... Vilken tur att jag har en del lediga dagar den här veckan.

Alla hjärtans dag

Har ni fått några blommor och choklad idag? Vissa har det ja.

Själv skickade jag blombud till maken och fick en vattenläcka i köket som tack för min snällhet.

Jag måste sluta vara snäll alltså, det går bara åt helvete då.

Hej då socialt liv!

Och lite ilska på det...

Jag håller på och förbereder mig för att jobba natt. Med andra ord, fucka up den dygnsrytm jag äntligen funnit för att ställa allt fel igen. I natt lyckades jag vara uppe länge och såg fram emot att kunna sova större delen av dagen. Jo tjena...

Strax efter sju vaknar jag av att hemtelefonen ringer. När jag väl fattar vad det är som låter och får tag på telefonen har den på andra sidan lagt på. Och jag blev rädd, något måste ju ha hänt! Varför skulle telefonen annars ringa så tidigt på morgonen? Tyvärr har vi ingen nummerpresentatör så jag kunde inte ta reda på vem som ringt. Och ingen ringde på mobilen. Oron steg och jag låg klarvaken i sängen. En timme senare ringde det igen.

Då var det ett jävla blufföretag! Några jeppar som ville få mig att säga "ja" i vad som verkade vara ett sms som skickats fel. Dessa idioter ringde ett par gånger i går redan och har sen sju i morse ringt en gång i timmen. Tills jag drog ut sladden alltså.

Nu väntar åtta veckors nattjobb och jag säger god natt, på återseende så hörs vi.

He never saw it coming

Jag har anmält löparen i familjen aka min make till Lidingöloppet i september. En nyhet han ska få på sin födelsedag.

Vi får se om jag fortfarande är gift om ett par veckor.