Om soliga dilemman

Just nu tampas jag med vad som kan vara världens största i-landsproblem. När maken fyllde år förra året och var nyinflyttade fick vi ett fint (och dyrt) möblemang i teak till balkongen. Ett otroligt fint möblemang som vi har nyttjat väl under sommaren som gick och som även agerat extra-bord inomhus när klanen kommer på besök. Men, jag vill inte ha det. Jag vill ha en soffa, en hörnsoffa, och ett bord, några mattor och givetvis mina växter. Det känns som att det enda som finns på vår balkong är ett enda jättestort möblemang, och då har vi ingen liten balkong.

Jag tror inte ni förstår vilket dåligt samvete jag har över att jag vill ha något annat, speciellt när det gäller en så pass fin present. Den funkar inte in i bilden jag har av vår balkong, helheten ni vet, det ser inte perfekt ut.

Och det är just det, att det inte ser perfekt ut, som ger mig en smula ångest för att vara ärlig. Det får mig att börja fundera över hur jag matas varje dag med hur allt ska se ut och hur jag pressar mig själv för att nå ett resultat jag kanske aldrig kommer att uppnå. Jag har skrivit om det innan, att jag har ett duktig flicka-syndrom, det måste vara perfekt, annars mår jag dåligt, på riktigt.

Är det så att jag, på riktigt, inte gillar möblemanget eller försöker jag uppnå ett omöjligt ideal?

Det kanske är jag som är trög, trots allt

Okej okej, det här med sopsortering, jag fattar, det är jättebra och jätteviktigt. Jag fattar poängen. Det är kanonbra att vår hyresvärd äntligen ska komma igång med matsortering, något jag och maken saknat eftersom vi sorterar allt annat. Applåder från min sida till hyresvärden och så vidare.

Men, är det verkligen nödvändigt att någon kommer hit, plingar på vår dörr och ska prata om hur man ska sopsortera mat? Jag vet vad som är mat, jag vet vad som inte är mat och därmed inte ska kastas i den bruna påsen. Jag är inte dum i huvudet och jag tvivlar ärligt talat på att någon annan i huset inte fattar konceptet.

Måste jag öppna dörren?

Kampen fortsätter

Vissa människor längtar efter barn, jag längtar efter en hund. En bekant till mig har en kennel och har bedårande valpar! Men, eftersom vi bor i Växjös typ enda allergivänliga lägenhetshus är pälsdjur förbjudna.

Nu har det kommit till en punkt att jag känner, hur mycket jag än älskar vår lägenhet, att vi måste flytta. Vi planerade när vi flyttade hit, innan vi visste om läget med djur, att skaffa en hund och bo i lägenheten länge. Det kommer inte att gå. Jag vet att det låter löjligt men tanken på att inte kunna skaffa en hund får mig att gå sönder på något vis.

Så, samtidigt som jag kollar på andra lägenheter och potentiella hyresvärdar (nej, vi vill inte köpa något eget) mailade jag vår nuvarande med frågan hur det funkar med allergivänliga djur. Desperat jag vet, men hur jävla svårt ska det vara att få kunna ta en tugga på kakan och ändå har den kvar?

Då tar vi lite helg dårå!

Och här ligger jag under en filt i soffan, skakar av köld, har whiskeyröst och en varm panna.

I morgon åker vi till Göteborg för lite helgmys. Det kommer bli jättetrevligt. Verkligen.

Okej, lite hjälp här tack!

Jag har fått för mig att vårt sovrum ska gå i lite mer orientalisk stil och är nu på jakt efter lite lämpliga tyger.

Min tanke är indiskt stuk, med lite guldinslag och diverse färger, är ni med på hur jag menar? Men problemet är att jag vet inte vart jag hittar sådant! Har googlat runt lite men inte hittat något bra.

Har ni något tips på var jag kan köpa sådana tyger? Gärna online.

På gott och ont alltså

Min sambo hatar att fråga butikspersonal efter någon vara. Jag menar verkligen hatar. Jag får alltid stolpa fram medan han står och muttrar i ett hörn.

Tidigare idag skickade jag iväg honom för att köpa vitlöksbröd. Tio minuter senare ringde han. Du, är du säker på att det finns vitlöksbröd här? Jag trodde att han skämtade. Han ringer alltså till mig, som är hemma, om en vara som ska finnas i butiken han vistas i? Hur fan ska jag veta?! Det är inte så att jag får ett sms varje gång en vara tar slut där.

Jag föreslog att han skulle fråga personalen istället. Vilda protester utbröt från hans sida. Jag kontrade med att han i sådana fall fick traska till en annan affär. Ännu mer vilda protester.

Han kom hem ett par minuter senare med brödet efter att personalen visat honom.

Vad säger man liksom?