Internationella kvinnodagen, ett hån

Jaha och så blev det den 8e mars i år också och gratulationerna haglar både i mitt Facebook- och Twitterflöde. Jag blir lika jävla arg varje gång jag ser ett "grattis alla kvinnor på er dag!" För helvete, grattis, till vad?

Grattis till att vi generellt tjänar mindre än män? Grattis till att vi så ofta ses som det svagare könet? Att vi framställs så olika i media? Grattis till att vi kvinnor ses som ett sexuellt objekt som det är fritt fram för främlingar att kladda på?

Är det verkligen något att säga grattis till att vi, fortfarande, inte lever i ett jämställt samhälle? Den 8e mars är ingen kollektiv födelsedag för fan. Den här dagen handlar om politisk kamp, att belysa hur orättvisorna faktiskt ser ut i samhället, att uppmärksamma det strukturella våld och förtryck kvinnor utsätts för varje dag, i Sverige, över hela världen.

Den här dagen är till för att skapa strategier för att motverka detta förtryck och skapa förändring, precis som på övriga 364 dagar om året.

Säg inte grattis, för det är inget att fira.

Int'nå

Idag är det den åttonde mars, internationella kvinnodagen. Om någon har missat det menar jag. En kompis frågade mig hur jag ska fira den här dagen.

Fira? Jag tänker inte fira något. Jag är mest trött på den här dagen som jag vurmar lika varmt inför som alla hjärtans dag. Ja, klart att vi kvinnor fått mycket rättigheter och att klyftorna jävligt sakta men säkert minskas mellan könen. Men jag vet inte.

På något sätt känns det mer som att man befäster klyftorna genom att ha en sådan här dag. Det känns som att det enda som sägs, egentligen, idag är jag är kvinna, jag känner mig lite undanskuffad men idag, idag jävlar är det min egen alldeles speciella dag! Och så ger vi helt plötsligt utrymme till heteronormen ännu mer och ger denna styggelse 364 dagar att härjar fritt på.

Därför säger jag inte grattis eller något  jävla klämkäckt hurrarop och inhandlar inte heller en fittårta.

Over and out.