Idag är det den åttonde mars, internationella kvinnodagen. Om någon har missat det menar jag. En kompis frågade mig hur jag ska fira den här dagen.
Fira? Jag tänker inte fira något. Jag är mest trött på den här dagen som jag vurmar lika varmt inför som alla hjärtans dag. Ja, klart att vi kvinnor fått mycket rättigheter och att klyftorna jävligt sakta men säkert minskas mellan könen. Men jag vet inte.
På något sätt känns det mer som att man befäster klyftorna genom att ha en sådan här dag. Det känns som att det enda som sägs, egentligen, idag är jag är kvinna, jag känner mig lite undanskuffad men idag, idag jävlar är det min egen alldeles speciella dag! Och så ger vi helt plötsligt utrymme till heteronormen ännu mer och ger denna styggelse 364 dagar att härjar fritt på.
Därför säger jag inte grattis eller något jävla klämkäckt hurrarop och inhandlar inte heller en fittårta.
Over and out.
