I see dead people

Häromdagen gick jag i i min "morgonbubbla" på väg hem från jobbet. Med andra ord- jag går som en zombie, längtar efter sängen och fantiserar om frukost. Små, men trötta, danssteg, utanför ytterdörren, av med ytterkläderna och in i lägenheten.

Det är då jag ser det- någon, jag trodde att det var någon, satt i vår soffa. Min första tanke var att jaha, nu har jag blivit galen också, men med tanke på allt som hänt/händer här hemma hade jag inte blivit förvånad. I nästa hundradel av sekund blir jag rädd och kollar om jag har ett tillhygge nära. Jag må inte vara stark men om någon ger sig på mig, min make eller mitt hem tänker jag inte ge mig utan en fight.

Helt plötsligt slår det mig, att det är maken. Min käre K som sitter allvarlig i soffan och ser på mig med sorgsen blick och jag trillar ihop i en enda hög. Livrädd för vad som kan ha hänt men lättad, så lättad över att det var någon utav kött och blod som inte gjort inbrott. Vad som hade hänt? Vår, inte alls gamla, bil vägrade starta.

Fy fan vad jag blev arg sen. Herregud, jag h a t a r när han gör så, sitter tyst hemma när jag inte ens vet eller förväntar mig att han ska befinna sig i hemmet. Efter att ha varit vaken i nästan ett dygn var det inte den chocken jag behövde, så mycket kan vi säga.

Jag har fortfarande inte fått tillbaka min normala pulsrytm, det är jag säker på.

Mitt gamla hjärta klarar inte det här

Eller: visst gör det ont när blogger brister..

Jag har som vana att lite då och då surfa in på min blogg för att kolla läget. Ni vet, bara se över så att allt är som det ska, hur det ser ut, om designen kanske ska ändras eller inte. Ja, ni fattar.

För knappt en timme sen gick mitt hjärta nästan itu. Bloggen var försvunnen! Jag möttes av ett meddelande som sa att adressen och bloggen var borttagen. Förstår ni vilken panik jag kände? Nästan fyra års inlägg var puts väck! Svordomarna haglade när jag försökte reda ut det hela. Hade jag blivit hackad? Blivit avstängd? Hade bloggen tröttnat på mig? Vad gick fel?

Till slut kom jag in på min bloggerprofil åtminstone. Den fanns kvar. Alla inlägg var där precis som alla kommentarer. Men ingen blogg. Rörde det sig om en bugg? Eller ett för tidigt första aprilskämt? Det var inte roligt i sådana fall.

Efter många om och men dök bloggen upp igen, precis där den ska vara, precis som ingenting hänt. Som om den bara varit ute för att handla mjölk, insett att jag är ett dåligt kap ändå, gått förbi affären men ångrat sig vid busshållplatsen på väg bort. Att vi hör ihop ändå.