Jag borde kolla min hörsel

Kollegan - Jaha, är det dags för en ny tatte snart då?*
Jag (efter en stunds chockat funderande) - Eh, tycker du att jag behöver en till patte?

* Tatte betyder tydligen tatuering enligt dagens ungdomar, något som en gamling som jag inte har koll på.

Petra testar för att ni ska slippa

När man cyklar i regn och har ett ljust linne på sig stirrar inte folk på en för att man ser bra ut. Dom glor för att man helt plötsligt visar saker som vanligtvis döljs.

Tingsrydsnatt

Det känns som att jag mest spenderar mina dagar med ett fånigt leende på läpparna, totalt omedveten om vad som sker i min omgivning bitvis. Saken är den att K är bortrest och kommer vara ett par dagar till. Jag är väl inte så glad över det. Vaddå umgås med familjen ett litet tag på semestern? Resa iväg, varför då? Varför åka iväg på saker du planerat in i månader, långt innan vi träffades, när jag finns här nu? Var med mig istället! Ägna all din tid åt mig! Vad kan vara viktigare? säger Petra, omogen som en fjortonåring.

Kan du inte vara iväg ett tag till? Gärna så pass länge att jag hinner flytta till Oslo och förtränga tankarna på att jag faktiskt tycker om dig, att jag vill vara nära och känna dina läppar mot min panna. Vill du resa ett tag till så jag inte längre minns att jag bestämde mig redan när jag såg dig, att dig skulle jag ha? Det gör inget om du är borta tills fjärilarna i magen försvinner och du inte längre finns i mitt huvud. Med vänliga hälsningar, Petra, en idiot till relationsfobiker som gör sig bästa för att inte springa åt andra hållet.

Jag känner mig utlämnad på något vis. På det sättet som man kan göra när man lär känna en ny person, utforskar en relation, där man känner sig som en nykär fåne. Det är det där med att öppna upp sig, släppa in, släppa taget. Jag är inte så bra på det. Det skrämmer nästan livet ur mig.

Hit men inte längre

Vissa dagar kommer jag till en punkt när det inte går att ignorera smärtan längre. Jag har den konstant, vissa dagar mindre, andra mer. Idag är en sådan dag när det är mer och lite till. Bitmärken i läppen för att inte börja gråta av smärta och skam på jobbet när jag inte ens kunde skruva loss en bult. En likadan min kollega fick loss på nolltid.

Svullna fingrar. En svullen handled. Pulserande smärta. En pillercocktail min läkare troligen inte skulle rekommendera. Men det hjälper. En liten stund. Och den stunden, jag kan inte beskriva hur underbar den lilla fristaden är.

Jag har varit otrogen

Jag har haft svårt att möta hennes blick i flera månader nu. Varje gång försöker jag vika undan med blicken, låtsas om som om jag inte ser henne. För jag skäms. Och skäms ännu mer över att jag gör henne osynlig.

Vi sågs ett par timmar efteråt, den där dagen när jag låtit en annan röra vid mig på det vis som bara hon gjort. Hon visste att det funnits andra under den tiden men ingen hade varit på det viset. Vi hade en överenskommelse, en outtalad sådan men vi visste båda, att det vi hade var speciellt. Hon såg det direkt och jag kommer aldrig glömma hur hon såg på mig, undrades vem det var, den andra. Jag försökte mest le och besvarade aldrig hennes frågande blick.

Häromdagen klev jag in i hennes andra hem, salongen, lite skamsen som jag var och undrade om hon hade en tid för mig. Det var mitt sätt att säga jag färgade håret hos en annan frisör och jag skäms över det, jag sa en gång att du är den enda som får färga mitt hår. Jag skäms över mitt småaktiga beteende för att jag kände mig åsidosatt för att du inte hade tid för mig när jag var ledig. Jag kan inte lova att det aldrig kommer att hända igen, för det lär det göra i framtiden men jag vill att du ska veta att det var ett snedsteg jag ångrar. Förlåt.

Pappahumor del X

Min pappa har gått och skadat sig och färdas därför i rullstol. Mamma, snuffse, pappa och jag var ute och gick häromkvällen. Pappa satt och njöt av att bli omkringkörd när en joggare sprang förbi.

Jaha, det är visst inte bara jag som är ute och motionerar ikväll! sa pappa och hälsade glatt på löparen. Minuten efter var jag beredd att köra ner pappa i ett dike efter han föreslagit att vi kunde ta en promenad till en ort ca en och en halv mil bort med motiveringen det är ju så skönt ute ikväll.

Petra och flickorna går på bröllop

Äsch, jag behöver inget linne under klänningen tänkte jag i förmiddags. Jag behöver ett linne under klänningen om vi säger så. I skrivande stund sitter jag i bilen och drar förbrilt i ena kanten för att Agda inte ska titta ut alltför mycket. Tur att jag har en sjal med mig så jag kan se lite anständig ut i kyrkan.

Snälla, låt mig inte titta mer på tv

Jag har tittat för mycket på Project Runway. Det brukar leda till att jag får något ryck och tror att jag är jätteduktig på att sy. I morgon ska jag på bröllop och sydde en sjal. En rosa sådan. Bara det var ett varningstecken att något inte stod rätt till. Nu, efter mitt lilla syprojekt har hybrisen drabbat mig igen. Alltså, hur svårt kan det vara att sy en klänning till Pride? Någon stor tyllkjol och en massa glitter tänkte jag, i år igen.

Men årets tema tror jag är bestämt, i år ska jag inte halvmesa mig utan verkligen köra på dragqueen-temat.

Gränsen mellan personlig och privat

Jag har funderat lite på det ett tag, just den gränsen och hur olika människor har olika sätt att se på det hela.

Jag har en bekant som berättar väldigt mycket om sig själv. Lite väl mycket kan jag personligen tycka. Redan första gången vi jobbade ihop fick jag veta intima detaljer om personens familj, ex, partner och hela fadderuttan. Jag blev lite ställd av det hela och tyckte att situationen blev småjobbig. När jag tog upp det hela med en vän för att få lite råd sa hon Petra, det kan hänga ihop med att du sällan berättar privata saker om dig själv, man får fan dra ur dig en del. Man lär känna dig till en viss del men sen tar det stopp. Vilket hon har en klar poäng i, jag släpper ogärna människor nära och kan tycka det är ovant att personer berättar så intimt om sig själva. Just på jobbet berättar jag så lite som möjligt om mig eftersom jag jobbar på en väldigt liten arbetsplats där skvaller lätt uppstår.

Hur reagerar ni när kollegor delger er sitt liv så snart? Var drar ni själva gränsen, om ni har någon?

Som en käftsmäll

Jag och K susade hem till Systeryster A igår för att lite snabbt introducera K för min familj. Min plan var att stanna max tio minuter, räcka över en present och sen att vi skulle åka. Nästan två timmar senare kom vi därifrån. Familjemedlem på familjemedlem trillade in och höll ett förhör med arma K, som såg en smula skräckslagen ut.

Men på det hela gick det bra. K tyckte min familj var rolig och var lite nervös för att dom inte hade gillat honom. Speciellt efter att Systeryster K levererat ett antal pikar om en viss parkering.

Om jag kunde koppla av och om nervositeten släppte? En smula. Jag vågade springa in på toa och lämna K ensam i lejongropen vilket ger det hela ett gott betyg.

Trött som jag var efter resan och åksjuketabletter bäddade K ner mig i sängen medan han skramlade runt i köket, rädd för att väcka mig innan maten var klar.

Hörrni, jag börjar verkligen bli kär.

Tick tack...

En timme kvar ungefär. Jag försöker pressa ut allt eventuellt kiss som kan gömma sig i min kropp. Jag kommer inte låta K vara ensam en sekund med min familj. Jag vågar inte det. Mina systrar skulle lägga beslag på det arma livet direkt påhejade av en fnittrande systerdotter. Dom har säkert gaddat ihop sig vid det här laget för att bestämma vilka berättelser som är dom bästa Nu- generar- vi- lillasystern- historier.

Vad brukar era familjer berätta när ni tar hem nya partners?

Mjölkkossan från vidderna

Det är mitt nya smeknamn som Taxen gav mig i lördags. Hur minns jag inte riktigt.

Efter jag landat i Stockholm landade jag hos älskade Mupp där vi gick på vinboxen nästan med en gång. Det var varmt och när det är varmt måste man dricka mycket vätska resonerade vi. Sen att det kanske inte är den vätskan som rekommenderas struntade vi i. Kvällens mission var att gå till Ben and Jerry's glasshop i Gamla stan. Jo tjena. efter två vändor på turistgatan konstaterade vi besviket att den lagt ner. Vilket fick oss att tjura ihop helt och tröståt en brownie på SevenEleven. Sen var vi sockerhöga resten av kvällen. Drinkar intogs med Kakan och Taxen, skratt, galenheter och en flygande kompis G som störtade ut genom ett fönster, öppet sådant, för att ge mig en kram, gjorde kvällen.

Söndagen gick i matens tecken, brunch, kompisen V på vift, indiskt, strosande och skoshopping. Jag behövde ett par blommiga ballerina liksom.

Idag vankades det lunch med en annan. Lite elegant tänkte jag glida in på café Muggen. Missade dock den lilla stenkanten och bokstavligen flög halvvägs in i entrén. Tapper som man är log jag bara och skrattade lite när jag fick frågan om det gick bra när jag försökte kravla mig upp. Egentligen ville jag bara svära och lipa en skvätt.

Stockholm i mitt hjärta, det vet ni men just nu längtar jag efter att komma ner till Växjö.

Det var nog åtta år sedan sist

Sen jag drog hem någon jag dejtar och presenterade för familjen, uttalat att vi faktiskt dejtar. Jag är så fruktansvärt nervös. I skrivande stund sitter jag på tåget ner mot Växjö, handsvettas redan av nervositet för vad min kära familj kommer att säga och göra. Nästan hela familjen är dessutom samlad. Lika bra att ta alla på en och samma gång så är det gjort sen.

Herregud.

Det är svårt att bara go with the flow

Jag trillade nog faktiskt dit efter fredagens dejt. Fjärilarna i magen fladdrade runt ännu mer när jag såg personen stå och vänta. Och dom blev inte lugnare när jag fick veta att personen kände likadant.

Fika tills vi bokstavligen blev utslängda, botanisering i en filmsamling där vi mobbade varandra för våra filmsmaker. Pearl Harbor eller The living dead? Enkelt val tyckte jag som ändå såg en skräckfilm som inte skulle vara så läskig. Jag blev livrädd. Men fick vara nära, gömma ansiktet mot en axel när det blev för mycket, fick min hand hållen och känna små sniffningar i mitt hår. Då gjorde det inte så mycket att jag blev så rädd att jag höll på att börja grina en gång.

Men så kommer rösterna. Det här är för bra för att vara sant Petra, du kommer bara bli kär och få ditt hjärta krossat, lär du dig aldrig? Det är bättre att dumpa än att bli dumpad! säger relationsfobikern i mig. Den förnuftiga sidan säger men du! Vet du hur längesen du kände dig så här, på riktigt? Och ja, personen kan visa sig vara den största idiot du någonsin träffat på men våga! För fan Petra, du måste våga släppa någon nära och tro att det faktiskt kan bli bra. Njut så länge det känns bra!

Jag ska inte springa åt andra hållet. Jag ska inte.

Diva? I'm not a diva!

Jag sitter på tåget mot Stockholm just nu. Trött efter alldeles för lite sömn och hungrig. Men eftersom jag åker tåg tilltalar inte mat mig alls. Mår dåligt nästan jag bara tänker på att stoppa något ätbart i munnen. Och när jag inte äter sjunker humöret drastiskt och jag blir en smula folkilsken.

Just nu stör jag mig på tjejerna på andra sidan gången som är så äckligt vuxna och snusförnuftiga. Politiskt korrekta så det skriker om det och jag pallar inte höra deras mogna och förstående röster mer. Det är synd att deras röster tränger in trots musik och hörlurar.

Mannen som tog av sig skorna borde tänka lite mer på oss andra resenärer. Det luktar hemskt. Jag tvivlar på att han känner doften själv annars hade han förstått lidandet som vi går igenom. Jag kan tycka att det är lite allmänt hyfs att inte vädra sig hur som helst.

En timme och trettiotvå minuter kvar. Om SJ gillar mig och tar mig fram i tid för en gångs skull vill säga.