Idag är det den åttonde mars, internationella kvinnodagen. Om någon har missat det menar jag. En kompis frågade mig hur jag ska fira den här dagen.
Fira? Jag tänker inte fira något. Jag är mest trött på den här dagen som jag vurmar lika varmt inför som alla hjärtans dag. Ja, klart att vi kvinnor fått mycket rättigheter och att klyftorna jävligt sakta men säkert minskas mellan könen. Men jag vet inte.
På något sätt känns det mer som att man befäster klyftorna genom att ha en sådan här dag. Det känns som att det enda som sägs, egentligen, idag är jag är kvinna, jag känner mig lite undanskuffad men idag, idag jävlar är det min egen alldeles speciella dag! Och så ger vi helt plötsligt utrymme till heteronormen ännu mer och ger denna styggelse 364 dagar att härjar fritt på.
Därför säger jag inte grattis eller något jävla klämkäckt hurrarop och inhandlar inte heller en fittårta.
Over and out.
1 kommentar:
Jag håller med du! Generellt tror jag att för mycket snack om orättvisor snarare cementerar dem än motverkar. En balans självklart, men för mycket snack om att tjejer alltid beter sig så och killar alltid beter sig så (även om man lägger till efter att det inte är bra) tror jag lär folk hur de "ska" bete sig, vad som är "normalt".
Jämställdhet är en sån sak som bara ska funka, det ska vara en självklarhet och det ska vara självklart på båda hållen. Kön ska vara egalt i de sammanhang det helt enkelt inte spelar någon roll och för mig funkr det att helt enkelt förvänta mig att det inte ska spela någon roll att jag är tjej. Jag tror att om jag förväntade mig att bli behandlad orättvist så hade jag nog blivit det. Beter sig någon illa mot mig (oavsett av vilken anldning) så tar jag det som att deär oartiga och dumma i huvudet och behandlar dem därefter.
Skicka en kommentar