fredag 22 juli 2011

Ett dockhem i Stockholmsversion, vad glad jag är att jag slipper dig

Ja, jag är väl kanske inte som alla andra, jag ser bara gott i alla människor sa han och strålade av falsk blygsamhet. Det var ungefär då jag vaknade upp ur mina funderingar jag varit försjunken i den senaste kvarten. Lika lång tid som han suttit och klagat på andra människor och deras egenskaper. Nu såg han mest ut som om han såg själv som Jesus och förväntade sig stående ovationer från Nobels fredspriskommitté. Själv blev jag mest fascinerad över vilken självbil en del människor har utav sig själva och hur lite den stämmer överens med min verklighet.

Ni vet hur trött man kan bli på en del människor och deras uttalanden? Så där trött som om all energi helt plötsligt försvann och det finns inte ens tillräckligt med energi för att öppna munnen och ge ett svar? Så trött kände jag mig just då. Kanske var hans uttalande droppen efter att jag spenderat kvällen med människor som allihop var likadana. Alla lika uppblåsta och fast i tänkandet om hur mycket dom gav utan att få något tillbaka. Allt prat om deras välgörenhetsprojekt gjorde mig illamående. Tolka mig inte fel men jag anser att det finns två typer av människor som sysslar någon form av välgörenhet. Det finns människor som genuint vill hjälpa till, engagera sig, som vill göra en skillnad. Den andra typen verkar mest göra det för att andra ska ge dom bekräftelse och berätta vilket bra jobb dom gör.

Aldrig hade en middag i våningen fått mig så trött. Jag undrade vad jag gjorde där, egentligen. Inte ens synen av Mr. S som stod och gjorde drinkar åt oss alla fick mig på bättre humör. Det kändes som en lek alltihop. Att vi egentligen var utplacerade i ett dockskåp. Ett vackert sådant där en inredare nästan lyckats skapa illusionen av ett modern ombonat hem utan någon professionell inblandning.

Där stod vi, falska skratt letade sig upp ur strupen, alltid lika artiga. Uppklädda men inte för mycket. Det viktigaste var att betona hur framgångsrika alla var men det fick absolut inte sticka någon i ögonen. Det skulle bara surra lite som en irriterande mygga på avstånd.

Ryggdunkningar och visitkort delades ut, som alltid, som sa håll dig väl med mig så kan jag ta dig långt. Kanske.

Jag avskydde alltihop och frågade mig själv, återigen, vad jag gjorde där. Mr. S gled förbi och viskade i mitt öra att jag var den perfekta värdinnan. Med hans arm självsäkert kring min midja kände jag mig mest som en trofé. När jag log mot Mr. S som solade sig i allas avundsjuka över det perfekta hemmet, den perfekt charmerande unga flickvännen som nästan, men bara nästan, var för ung, fick jag svaret på min fråga.

För att jag passar in, perfekt.

3 kommentarer:

Hypofysen sa...

Vad konstigt att du skriver om nåt som jag gått o funderat på idag. Jag avskyr såna där tillställningar... Kanske kan samla mina tankar sen i ett inlägg.

Petra sa...

Det känns som att vi följs åt i tankarna ibland, att vi av någon anledning brukar befinna oss i liknande känslotillstånd när vi klickar oss in på våra bloggar. Jag är rätt glad att jag inte behöver närvara vid sådana tillställningar längre.

Maja Hurtigh sa...

Vad jag VERKLIGEN kände igen mig där. Av någon konstig anledning var jag också i exakt den här sinnesstämningen när jag läste detta. Läste det för några veckor sedan (när du så exakt poängterat andra människors avundsjuka över vårt perfekt, vackra hår och bleka hy på joels blogg ;) och har inte kunnat släppa det. Undrar om NÅGON egentligen trivs i sådana situationer?