Jag är hemma nu

I söndags landade jag i Stockholm med 30 kg packning och stränga order från läkaren om att inte lyfta tungt. Sötnöten Markus kom och mötte mig vid t-centralen där jag lämpligt nog hade glömt bort det faktum att jag hade kjol på mig och särade på benen som en riktig karl när jag lika elegant som en gravid elefant gled ut ur taxin.

Väl hemma i lägenheten möttes jag av flyttröra, massa kramar av Markus och Linus, njutningen av att ta av mig ett par skor med fem centimeter klack som vackert prytt mina fötter i tio timmar och känslan av lugn. För nu är jag hemma.

Jag är tillbaka i älskade Stockholm och jag har aldrig varit säkrare på att det är här jag hör hemma. Under dom senaste tre dagarna har jag farit runt, jag har fikat på Stureplan, tittat på film i Hjorthagen, druckit öl i Skanstull, jag har träffat nya människor och jag har njutit av varenda sekund.

Just nu sitter jag i min säng, i min lägenhet, tittar på mina fönster som verkar vara omöjliga att få rena och jag andas. Jag andas lugnt här och känner ingen stress, för jag är hemma nu.