Ja jo men visst

I morgon kommer maken ä n t l i g e n hem! I snart två veckor har jag levt ensam och det har varit hemskt. Jag längtar som en tok, rent ut sagt.

Vi kan säga att jag går runt här otåligt och väntar på att klockan ska gå. Och inte enbart för att det är tomt här hemma, jag sover sämre utan honom och att det är tyst. Nej, vill att han ska komma hem så vi kan boka en långresa!

Sen ska det väl bli lite trevligt att slippa vara ensam hemma, men ja, ni fattar, vill att resan ska bokas nununuNU!

Herregud, jag måste ju hinna skriva alla listor inför resan, har bara åtta- nio månader på mig. Är väl ingen hippie och free-stylar.

Tillåt mig att spy lite

Linda Skugge har gjort det igen. Alltså skrivit en krönika som har fått mig att gå helt bananas.

Krönikan tar sin start i Instagramupploppet som säkert ingen har missat och jag tänkte att det här, det här kan faktiskt bli en intressant text att läsa. Ett par rader in i krönikan hade jag mest bara lust att skrika rakt ut. Linda menar i sin text att det är mer synd om tjejerna som aldrig blev tafsade på i skolan. Men h e r r e min gud! Hon fortsätter även och menar att tjejer ska spela ice woman för att få män och inte vara en trånande bimbo. Men h e r r e j ä v l a r i min låda!

Jag var tidigt utvecklad som tonåring, med allt vad det innebar. Det innebar speciellt att jag blev sexualiserad i samhällets ögon som 13-åring. Varje gång någons händer vandrade "fel" fylldes jag med skamkänslor och avsky. Varje gång någon lät sin blick vandra över min kropp, för det var just det jag, en kropp, med begär i blicken ville jag kräkas. Jag hatade min kropp, 13 år och önskade innerligt att jag inte hade några bröst. Jag ville vara platt som en planka och inte synas.

Och det här med att spela ice woman och inte vara en kåt bimbo, när ska vi inse att manlig uppmärksamhet inte alltid är en gudagåva utan även ett förtryck ibland? Varför finns föreställningen om att vi kvinnor måste göra oss till och spela en roll för att vinna deras gillande och därmed vara någon i andras och i samhällets ögon?

Jag vill bara gå och lägga mig.

Kanske ska gå en kurs trots allt?

Jag höll på att dö i morse. Ni anar inte. Stod och kollade ut genom balkongdörren och fick se en okänd skepnad i glaset. ZOOOOOMBIEEE!!! skrek jag och tänkte att jaha, det var då själva fan att zombieattacken kommer innan jag öppnat mina julklappar.

Hjärtat slog i 110, minst. Sen tog jag på mig glasögonen och såg att det var jag själv som syntes där i dörren. Mitt nojiga smarthuvud.

Jag måste verkligen gå en sådan där zombieövrtlevnadskurs, då skulle jag inte freaka ut i sådana här situationer. Hörde att det finns någon i Örebro. Kanske är dit man ska flytta?

Om att vara nyfiken

Maken har gett mig stränga order om att inte kika under sängen. Det finns tydligen en oinslagen julklapp till mig där. Jag brukar aldrig kolla under sängen i normala fall men eftersom jag är sjukt nyfiken utav mig när det gäller presenter till mig funderar jag mycket på den.

"Ge mig en leeeedtrååååd" tjatade jag och vet ni vad maken svarade? Att den går inte att slå in för då vet jag direkt vad det är. Ursäkta men vad är det för ledtråd egentligen? Det gjorde mig inte mindre nyfiken direkt.

Men, på onsdag får jag veta! Vi kör julafton ett par dagar tidigare eftersom maken åker hem till Norrland och lämnar sin hårt arbetande hustru kvar. Jag är inte alls bitter, inte ett dugg.

Det gäller bara att fokusera på det viktiga. Jag ska inte tänka på hur fucked up min sömn kommer att vara utan på julklapparna. Positivt tänkande ni vet.

Stilla natt heliga natt...

... Eller hur låten nu går.

Här är det inte lugnt och stilla kan jag säga. Jag och maken är nämligen helt hooked på en serie, the Walking dead. Att se ett eller två avsnitt per kväll är numer vårt kvällsmys. Japp, kvällsmys att se massa zombies och dödliga bli...just dödade.

Normalt sett avskyr jag serier och filmer som innehåller zombies eller mycket våld överlag. Fråga mig inte varför jag gillar den här för det vet jag inte. Kudden åker upp titt som tätt framför ansiktet och jag gör kräks-ljud när maken kiknar av skratt. Han är inte så känslig min man.

Jag däremot, jag bara väntar på att zombieattacken ska komma. Ibland tror jag att det gömmer sig en zombie bakom varje dörr. Någon som vet om det finns en överlevnadskurs att gå så man är redo när attacken kommer?

Det är lika bra att vara förberedd, det vet ni.

Sådan där morgon-tv

Jag har en rätt konstig dygnsrytm just nu och ser därför en del på alla möjliga program som går på dumburken. Häromdagen fastnade jag framför något på TV 11, the Secret life of the american teenager. Och herrejävlar vilket sexfixerat program säger jag bara

Då menar jag inte sexfixerat som i frigjort, snarare så tvärtom som det kan bli. Har sett runt fyra avsnitt och varje avsnitt handlar om precis samma sak- tonåringar tänker inte på något annat än att ha sex, har man sex blir man gravid, därför ska man inte ligga med någon! Hej 1800-talet ringde och ville ha tillbaka sin sexualsyn!

Jag kan inte låta bli att faktiskt bli förbannad på dessa jävla moralprogram som istället för att informera försöker avskräcka och sätta griller i huvudet på ungdomar. Jag skämtar inte, varenda tonåring i serien som pratar om sex har antingen haft väldigt dåligt sex eller blivit på smällen. Det här slår sexualsynen i Twilight med hästlängder.

Jag tror ärligt talat inte att den här typen av predikningar fungerar speciellt bra på ungdomar. Snarare att det ska pratas mer om sex och känslor. Att det är helt okej att vilja ha sex och att praktisera det, så länge ingen är för ung och alla är med på det. Icke att förglömma att det är okej att säga nej, både innan och under sexet, samtidigt som det är som sagt okej att säga ja.

Jävla moralskitsprogram säger jag bara. Jag måste sluta titta på tv.

Jag, mitt jävla pretto

Varför kan jag inte vara som alla andra och köpa mina julkort? Istället sitter jag och knåpar ihop var och ett som ska skickas ut.

I slutet sitter jag där, varje år, och tycker det känns som ett måste. Jag lovar mig själv dyrt och heligt att nästa år, nästa år, då ska jag bannemig köpa färdiga kort! Tror ni jag gör det? Icke. För det är ju så jävla trevligt med hemgjorda kort.

Och ni ska se listan jag gjort för december månad. Indelad i siffror - och färgkombinationer, som jag alltid gör med långa listor. Maken baxnade när han såg den. Själv ryckte jag knappt på axlarna. Det är ju sådant jag gör varje år!

Ja, jag vet att jag har ett duktiga flickan-syndrom. Jag ställer skyhöga krav på mig själv och godtar inga nederlag. Men, jag blir bättre. När jag var som värst fick jag ångest av att bjuda hem folk om jag visste att jag hade en odiskad tallrik i diskhon.

Vem vet, nästa år kanske även jag köper färdiga julkort.

Mer död än levande

Just nu jobbar jag min nattperiod och jag hade glömt hur jäkla jobbigt det är. Seriöst, jag pendlar mest mellan sängen och soffan, mest för att somna om i soffan.

Maken tycker att det är väldigt lämpligt att vi just nu tittar på serien the Walking Dead. Han tycker att jag är väldigt bra skildrad i serien. Vi kan väl säga att vi inte direkt är överens på den punkten.

Och så var det julklapparna

I år har jag redan fixat alla julklappar, alla, förutom till en person. Till min make. Herregud. Alltid lika svårt, varje år. Eller ja, det är bara vår andra jul ihop, men ni förstår vad jag menar.

Jag och maken diskuterade det hela häromdagen, om vad vi önskar oss. Jag hade en lång lista på saker, (tips till familjen: en grillpanna, en pastamaskin, presentkort på Beauty House, inga inredningsprylar, för övrig info, kontakta maken), vad tror ni maken säger då? Nä, int' vet ja' va' ja' önsk mäj. Men tack för den hörru.

Eftersom min man är långdistanslöpare var min första tanke att köpa något relaterat till löpningen men sen- herregud nej, han vet vad han vill ha och köper det själv. Det blir bäst så. Det är likadant med filmer och serieboxar. Och det är för övrigt inte så kul att ge bort.

Jag har kommit på en grej, som han behöver, en parfym. Så det ska han få. Men, hur kul är det att enbart få en parfym? Dessutom vet jag inte om vi ska öppna alla klappar gemensamt eller spara till julafton och då kommer logistiken in. Maken ska flyga till Norrland så det måste vara något som han lätt kan få ner i väskan. Själv ska jag inte med, jag har bestämt mig för att fira varannan jul med min familj och varannan i Norrland. Mest för att det ska lösa sig med jobbet. Nog om det.

Nu är jag alltså nyfiken, vad ska ni ge era partners i julklapp? Eller har ni andra bra idéer? Jag är tacksam för alla förslag kan jag säga.

För du är ingen riktig människa

Hur skulle det kännas om någon sa så till dig? Att du inte är på riktigt? Hur skulle du reagera? Vad skulle du känna?

I lördags under en fest säger någon ja, men det är ju inga riktiga bögar! Vaddå "riktiga bögar"? Vad är det för något? Finns det bögar som är på låtsas också? Är det sådana man blåser upp och stuvar undan under sängen när den inte behövs längre?

Nej, tydligen är en "riktig bög" en sådan bög som inte är fjollig, som gör sig till, som hörs, som syns, någon som inte visar sin kärlek öppet.

Hur skulle det kännas, om jag sa till dig, att du inte är ett riktigt hetero? Att du inte är på riktigt? För du syns, du hörs, du håller din heteropartner i handen på stan. Var tyst, smyg med dina känslor, visa inget öppet, göm dig istället. För vi vill inte se dig och din kärlek. Hur skulle det kännas, om jag sa så till dig?

Att måla en tavla

Vi har en vägg här hemma, en vägg lite i ett hörn. En vägg som är lite bortglömd. Och oerhört tråkig för att vara ärlig.

Jag och maken började bolla lite idéer kring vad vi ska ha på den där väggen egentligen. Vi kom inte fram till något vettigt, bara att vi ska ha en tavla.

Sen kom maken på att vi kanske skulle måla en tillsammans. Eller vi och vi, JAG kanske ska måla en tavla. Maken får knappt komma in i köket när jag lagar mat. Om vi skulle måla en tavla tillsammans, det skulle inte bli bra.

Men ja, att måla en tavla blir nog inte så dumt. Nu ska jag, eller vi snarare, bara komma på vad vi ska ha för motiv. Den karamellen tåls att sugas lite på.

Även en tjurig get måste vika sig

I ungefär tre månader har jag haft stora problem med yrselattacker, oftast på kvällarna när jag kopplar av och i samband med dessa skrämt livet ur min make. Eftersom min make är en förnuftig man har han propsat på att jag ska uppsöka läkare, som jag vägrat. Herregud, lite yrsel dör man inte utav!

Igår kom dock dom värsta attackerna jag varit med om, på jobbet dessutom, något som aldrig hänt innan och skrämde livet ur mig. Med andra ord erkände jag mig besegrad inför maken och ringde vårdcentralen idag.

Efter drygt två timmars väntan fick jag veta vad som är fel på mig- ingenting. Jag upprepar, i n g e n t i n g. Inte vad deras prover hade visat. Läkaren hänvisade till stress. Men herregud människa, stress? Varje jobbdag spelar jag i genomsnitt fyra Chicagorundor och tio Skip-bo. Det anses vara semester utav många. Men okej, mitt jobb innebär en psykisk påfrestning, det kan jag erkänna. Men ändå, stress? För fan. Jag köper det inte.

Andra teorin var mina matvanor. Vilka matvanor? undrade jag. Exakt sa läkaren. Så nu ska jag ha ett matschema på bestämda tider. Alltså, jag gillar mat. Men jag gillar att laga desto mer än att äta den. Och jag känner inte alltid när jag är hungrig. Så när jag är hungrig äter jag för mycket och fel eftersom jag och min kropp inte kan tolka varandra så bra. Okej, jag köper väl läkarens argument om att ett matschema kan vara bra. Men ändå, jag hatar när andra människor har rätt.

Jul jul strålande jul!

Jag och maken var på årets första julmarknad idag. Om jag var i sjunde himlen? Lite kanske.

Men det är något speciellt det där, att köpa nygjorda polkagrisar, korvar och annat gott inför julen. Bara att gå runt och insupa hela stämningen är underbart. Jag kan leva på det i flera dagar.

I helgen tänkte jag dessutom försöka få klart alla julkort så jag slipper stressa med det också.

Ja, julen är väl kanske min favorithögtid. Herregud, jag måste ju överleva vintern på något vis.

Men herregud, varför?

För någon vecka sedan damp det ner en lapp i vår brevlåda om att hantverkare snart skulle behöva komma in och kolla något. Vad vet jag inte, jag är inte så intresserad utav den biten. Hantverkare däremot - you had me at hello! Det är något speciellt med en människa i blå arbetsbyxor, det är det.

När jag som bäst låg i soffan och tog min förmiddagslur i mina mjukiskläder ringde det på dörren. Men så klart att en snygg hantverkare kommer när jag ser ut som fan och nyss har dreglat ner en kudde i sömnen. Sömndrucket studsar jag mot dörren för att mötas av en underbar syn. Jo tjena. När jag öppnar dörren står en 60+are, prunken och luktar illa.

Vad hände med alla snygga hantverkare? Som har byxorna lite hängandes på rumpan, på väg att visa hela baklyktan? Vi kan säga att jag blev lite besviken, det kan vi säga.

Det är därför jag sitter och huttrar i ett korsdrag just nu.

Tekniken fortsätter

...Utan mig känns det som.

Jag är återigen nåbar via telefon. Och nej, jag har fortfarande inte fått det att funka helt. Men det mesta. Det supporten sa åt mig att göra i morse funkade inte helt optimalt. Därför ska min systerson ta en titt på den. Tack gode gud för den tekniska generationen säger jag bara.