tisdag 7 augusti 2012

Men skit ner er!

Ni vet var jag står i barnfrågan, här blir det inga barn. Punkt slut. Men eftersom vi lever i ett jävligt normativt samhälle där man ska vilja skaffa barn och ha 2,5 ungar, en Volvo kombi och fan vet vad, bombaderas jag med den jävla barnfrågan.

Jag och min make (känns konstigt att säga/skriva/läsa det, min make...) bestämde oss rätt fort för att vi skulle gifta oss och sen gick allt undan. Detta fick en del människor att lyfta på ögonbrynen och tro att vi gifte oss enbart för att jag var på smällen. Så fort någon nämnde ordet gravid i kombination med ett samtal riktat till mig gnisslade jag tänder. Till sist orkade jag inte ens förklara att nej, jag vill inte ha barn och ja, jag menar någonsin för människor att jag drog till med en annan taktik. Jag berättade att jag drack vin och annat som man inte ska göra som gravid. Jag orkade inte förklara en gång till att jag inte vill ha ungar och varför. Det blev liksom enklare att varken säga bu eller bä om framtiden utan endast förneka läget i nuet. Hur påverkade är vi egentligen  inte när det kommer till skaffa barn-normen?

Sen vi gifte oss och makens semester tog slut har han blivit den nya måltavlan på hans jobb. Nio av tio som har grattat honom har ställt följdfrågan jaha, när kommer barnen då? och liknande. Min make vill inte heller ha barn men han är lite mer finkänslig när han lägger fram det och tänder väl inte riktigt på alla cylindrar som jag kan göra.

Men jag blir så förbannad varje gång vi får frågan. Dessutom är det oerhört okänsligt! Tänk om vi kämpar för att få barn utan att lyckas? Tänk om vi mår uselt av att se andra med sina gravidmagar och barnvagnar? Jag kan inte ens föreställa mig hur jävligt det skulle kännas! Vi snackar om att klampa in i människors privatliv med den här tillsynes ofarliga frågan. Men herrejävlar vad den kan såra! Även jag som inte vill ha barn känner en enorm press och mår faktiskt bitvis dåligt över att jag borde vilja ha barn men som verkligen inte vill.

Jag vet att jag har tagit upp detta ett antal gånger tidigare men det känns fortfarande lika jävligt och gör mig fortfarande förbannad.

5 kommentarer:

Hypofysen sa...

Du vet att jag håller med! Så trött på att ha dåligt samvete för att andra tycker att barn är det bästa som finns. Misstänker faktiskt att dom som tar mest illa upp är dom som är avundsjuka på min mer "problemfria" vardag....

Lfthmn sa...

Folk är så jävla ouppfostrade. Precis som du säger, ni kanske kämpade för att ens kunna få barn och vad ska man säga då? Jag har lärt mig rätt mycket av att läsa bloggar om folk som har svårt att få barn så nu skulle jag aldrig få för mig att fråga. Jag har inte med det att göra, och ingen annan heller. Jag blir förbannad.

ullebengtsson sa...

Som så mycket annat handlar det om respekt. Jag är ju 45 år, så jag har gått hela varvet runt i barnfrågan många gånger. Aldrig velat ha, försiktigt velat ha, passionerat velat ha, katastrof om det kommer fler. Och så vidare. Men där jag har stått, det beslutet vill jag ha respekterat. Jag och min man gifte oss snabbt, kära och galna och vi hade olika åsikt i barnfrågan. Ni har samma åsikt. Jag ångrar inte att jag ändrade mig, men det skulle kanske du. Män är och är inte samma människa över ett liv, åren går och man påverkas av kärlek och av förakt. Det ska respekteras.

ullebengtsson sa...

MAN är inte samma människa över ett liv ska det vara.

ullebengtsson sa...

Jag HATAR också den frågan. Det normativa, passa in din jävel, annars får du inte vara med och leka. Jag hatar normen som vill tvinga in oss i formar, men jag skäms inte för att jag ÄLSKAR mina barn.