Ordningen är återställd!

Rödhåriga har roligast. Så enkelt är det.

Vi tar en framifrån också. Som den linslus jag är.

'cause I'm a shoe-maniac yes I am!

Lite av dagens skörd. Jag känner mig nästan redo för att möta sommaren nu. Det fattas bara några söta ballerina. Och ett par gladiatorsandaler. Och några med kilklack. Ett par snygga sandaler borde också ta plats i min garderob. Sen är jag redo. Tror jag. En sak är dock säker - jag har tre nya kärlekar i mitt liv.

Good mooooorning Växjö!

Klockan är inte ens sju och jag har redan bakat två kaksorter. Rulltårta med äpplemos och kokostoppar med mörk choklad. Herregud, jag måste ju göra något för att hålla mig vaken på jobbet.

Satt ute en stund och njöt av min kopp té, läste tidningen och hälsade på alla som var ute för att rasta hunden. Idylliskt och mysigt. Sen kom Pelle. Katten alltså. Han hade med sig en liten present. En död mus. Jag släppte tanken på en macka där och då.

Jobbmöte väntar och jag är inte så himla sugen på att jobba över dom timmarna som det innebär. Men, efteråt vankas det häng, fika och shopping med fina Systeryster K. Det finns värre saker att spendera sin dag med.

Vad brukar ni göra för att hålla er vakna när det enda ni vill är att crasha i sängen och peka finger åt alla kvittrande fåglar?

Dagens stora fråga!

Enbart toppa lite eller kapa håret?

Sagan om skatteverket

Det här med att deklarera. Jag har aldrig haft några som helst problem med det. Ett sms och allt var klart. Pengarna på kontot innan midsommar. Kanonbra!

Tills i år alltså. Kompletterande uppgifter stod det. Helt plötsligt insåg jag att i år, det kommer inte bli lätt. Skatteverket kommer hånskratta åt mig där jag sliter mitt hår i tussar för att jag inte riktigt förstår vad det är för ena uppgifter, egentligen. Skulle inte förvåna mig om dom säger appapp Petra! Det saknas lite här, vi får ta och räkna lite till, du kan nog glömma dina skattepengar för ett bra tag. Bara för att dom kan.

Jag tror inte att jag och Skatteverket kommer vara några direkta polare efter det här.

Om skräcken i ett villaområde

Jag och Snuffse spatserade gatan fram vid halv elva i går kväll. Lilla kvartersrundan stod på schemat. När vi närmade oss mamma och pappas hus frågade jag Snuffse om han var trött och om vi skulle gå och lägga oss när vi kom hem.

Nja, speciellt trött är jag inte men vi kan lägga oss ändå hörde jag helt plötsligt en röst i mörket. För en sekund undrade jag om jag hamnat i en Disney-film med pratande djur innan jag trodde att jag skulle börja grina av rädsla.

Numer har jag även en granne som bortskänkes.

Är det verkligen så?

Jag klagade lite över hur mycket fisk jag luktade efter att ha lagat till fem stycken janssons frestelser på jobbet.

Äsch, du som ligger med tjejer är väl van vid lukten av fiskfabrik sa kollegan.

Alltså, är det jag som inte har något luktsinne eller luktar tjejer verkligen fisk down stairs?

The return of Pappa!

Jag for runt som en galning i huset, letandes efter min far som skrek efter mig i högan sky.

PEETRAAAAAAA!!! ekade det.

Jag hittade honom i tv-rummet. Han såg på mig och sa byt kanal är du snäll!

Någon som vill ha en pappa?

Ett tag var det jag och Växjö

Jag hamnade ute på campus efter efterfesten. Hon cyklade med mig på pakethållaren. Vi sjöng på Morissey-låtar där vi susade fram utmed sjön. Det är vackert där när solen är på väg upp.

Efteråt såg hon på mina nakna ben som hamnat utanför täcket. Sa att hon aldrig sett någon med så ljusa ben. Att hon själv skulle vilja vara sådan. Vit och skör.

Jag såg på henne där hon stod vid fönstret. Lutad lite lojt bakåt med en cigg i ena handen. Som om hon inte brydde sig att grannarna kunde se hennes nakna bröst. Jag var för trött för att orka säga något. Fortfarande för full för att orka bry mig om något annat än vatten.

Hon sa att hon inte brukar göra så här. Med någon hon knappt vet något om. Att det gjorde henne lite nervös. Stressiga bloss på en nästan färdig cigarett.

Det kliade i mig, av att ligga i sängen. Jag förde det runda filtret mot mina läppar när jag lutade mig ut genom hennes fönster. Såg ner mot gräsplätten där någon slängt ölburkar. Njöt av tystnaden. Blundade och försökte göra ringar av rök.

När hon sa att hon fyller sjutton om en vecka hostade jag till. Kastade en blick på henne. Det lilla som var kvar på ciggen landade på den daggvåta gräsmattan. Tre minuter senare sa jag att vi kanske hörs en dag och stängde dörren bakom mig.

Petra, sa jag till mig själv, sluta vara så jävla pryd!

Saker jag avskyr del whothefuckcountanymore

...Människor som säger åt mig hur jag ska leva mitt liv utan att fråga mig vad jag vill.

...Människor som tror att jag inte klarar av något.

Vi tar och startar om den här dagen va?

dag 07 – en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle

Gayklubben Purvs i Riga. Psykadelisk toalett som fick en känslan av att vara under vattnet. Open strip-night där det dansades friskt vid stången. Och vi var ju inte dom som var dom om jag säger så.

Vi kände inte igen en enda låt som spelades den kvällen. Förutom en. Varje gång den spelades dansade vi som galningar. När jag lämnade Purvs var jag svettig, glad och hade bara en lins kvar i ögat. Under promenaden hem till hotellet försökte vi oss på dansen samtidigt som vi sjöng på refrängen Ein zwei drei tanzen!

Ni anar inte vad jag lider

Om ett par veckor åker jag på semester. Ska bli himla härligt om det inte vore för den fasansfulla upptäckten jag gjorde tidigare ikväll.

Jag har ju inga skor att ha! Vill ha några snygga, enkla som jag kan resa gott i och traska runt i. Och det har jag inga. Inte som känns rätt för den här resan.

Stackars mig. Nu måste jag ge mig ut på skoshopping. Herregud vilken misär jag lever i.

Om att vara rödhårig

Alla andra klär av sig när solen kommer fram. Jag klär på mig.

#verklighetenärhemsk

Det är inte du, det är jag. Ord. Bara ord.

Vi vet att det är du. Att det är för att du blev för krävande. Ville ha mer än vad jag kunde ge. För att du inte riktigt kunde ta ett nej.Vi vet att jag gärna hade kunnat tänka mig mer med dig. Om du inte vore min nej-lista personifierad.

Det var det jag sa. Egentligen.

Jag är som alla andra men inte alltid, tydligen

Jävla flatäckel! hörde vi ett gäng väsa som gick förbi oss när hon gav mig en kyss. Mitt på dagen stod vi där utanför en galleria och kände oss som vilka som helst. Det gänget sa motsatsen till oss. Att vi avviker. Att det vi gjorde inte var helt okej. Runt oss fanns så många andra som höll varandra i handen, som kysstes öppet utan att höra något glåpord. Men så var det människor som verkade ha olika kön också, inte samma som vi.

Vi stod där chockade, såg på varandra och undrade om vi hade hört rätt. Sen kom ilskan. Känslor som vi känner skiljer sig inte från heteromänniskors, ändå kan vi inte alltid visa det på samma sätt.

Det är sådana här tillfällen som får mig att inse vilken bubbla jag lever i. Jag är så van vid att passera som vem som helst eftersom jag utseendemässigt inte passar in i normen som verkar finnas för hur en hbt-person ska se ut. Jag tänker inte alltid på att människors syn på mig kan ändras för att jag kysser en annan tjej. Och varför ska jag göra det? Jag är så fruktansvärt trött på att tänka efter varje gång jag vill hålla en annan tjej i handen eller hångla med henne på krogen. Det är handlingar ingen skulle höja ögonbrynen för om jag gjorde detta med en kille.

Där stod vi. Undrade vad vi gör nu. Instinktiv rädsla fanns inom oss. Skulle dom nöja sig med ord? Demonstrativt tog vi varandra i handen och gick. Dom ska fan inte få vinna.

(Och nej, jag har inte gått och skaffat flickvän)