När jag stod och pratade med en kollega innan idag ringde det på dörren och en tredje kollega gjorde entré. Petra, jag vill prata med dig! var det första hon sa. Paniken kära vänner, den paniken. Snabbt som fan försökte jag komma på vad jag gjort, eller inte gjort. Efter en halv minuts samtal konstaterade jag att jag inte hade gjort något tokigt. Det var min gamla dagmamma som ville hälsa.
Jag kände igen dina ögon direkt när du cyklade förbi!
Tja, jag har ju alltid sagt att jag är speciell.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar