Om skräcken i ett villaområde

Jag och Snuffse spatserade gatan fram vid halv elva i går kväll. Lilla kvartersrundan stod på schemat. När vi närmade oss mamma och pappas hus frågade jag Snuffse om han var trött och om vi skulle gå och lägga oss när vi kom hem.

Nja, speciellt trött är jag inte men vi kan lägga oss ändå hörde jag helt plötsligt en röst i mörket. För en sekund undrade jag om jag hamnat i en Disney-film med pratande djur innan jag trodde att jag skulle börja grina av rädsla.

Numer har jag även en granne som bortskänkes.