Har du en dildo i väskan?

Idag var jag långt åt helvete ute på vischan och skolinformerade. Tur att jag arbetade med en av mina favoritkollegor. Nivån på vår humor var inte hög, vi skrattade åt allt.

Klasserna vi pratade med var helt underbara. Vissa förstod verkligen vad vi ville nå ut med och funderade en del själva kring normer. Väldigt bra frågor fick vi också. Under vårt sista pass, precis innan frågestunden gick brandlarmet. Woopidoo vad roligt. Kallt, snöigt och jävligt. Mitt humör sjönk drastiskt. När vi väl fick komma in igen fortsatte vi och alla elever kom tillbaka! Dom hade inte heller något problem med att vi drog över lite på tiden. Hur fantastiskt är inte det? Den allra sista frågan vi drog ur skålen var just "Har du en dildo i väskan?" varpå jag glatt förklarar att nej, det har jag inte av hygienskäl. För hur fräscht känns det att använda en dildo som har en massa ludd och annan skit på sig? Kollegan snappade snabbt upp detta och frågade skämtsamt om jag skulle ha en i väskan om det inte vore för hygienen. "Givetvis! Då är det ju bara att köra när man har lust till det!" svarade jag. Eleverna tittade konstigt på oss en liten stund innan vi alla började skratta. Gud vad härligt det är med sådan lättsam stämning!

Nu är jag aptrött, vet knappt vad jag heter och vill bara sova. Ikväll blir det lite hemmamys och Youporn med mig själv eftersom att R, den jäveln, har gått och blivit sjuk.

Torsdagsslusk

Jag är trött, trött, trött. Har egentligen en massa saker jag borde göra men jag orkar inte. Det kan ha något med att göra att jag och R masade oss upp ur sängen vid ett. Jag hade inte planerat att sova över hos honom så nu känner jag mig som en slusk. Gårdagens smink är kvar, otvättat hår och 24-timmars gamla underkläder. Annat var det igår när jag luktade underbart och såg så vacker ut som bara jag kan göra.

Även om jag känner mig som en slusk är en sak säker, jag är lycklig.

Något är inte helt rätt

Jag har fått stora cravings. Inte på choklad eller något annat sötaktigt utan på kött. K Ö T T. Det började under blodgivningen när sköterskan frågade om jag ville ha något. "Ge mig en välstekt och rejäl köttbit med en krämig potatisgratäng, stinkandes av vitlök" tänkte jag och kände salivökningen. Chockad som jag blev bad jag om apelsinjuice. Inget konstigt med det egentligen, jag brukar alltid få konstiga begär under blodtappningen. Men att det fortfarande håller i sig!

R tyckte inte alls att det var konstigt eftersom att vegetarisk kost inte är så varierande. "Kokt blomkål, rå blomkål, rökt blomkål och ugnsgratinerad blomkål, ja det är ju det ni äter" rabblade han snabbt upp. Jag kunde nästan höra hur han flinade på andra sidan telefonluren.

Jag tycker det här känns väldigt konstigt. Inte ens när jag åt kött fick jag cravings efter det. Eller jo, men inte på det här viset. När jag såg på TV i morse där en kock gjorde köttbullar svor jag nästan över att klockan bara var åtta och ingen affär var öppen. Jag ville ha köttbullar så att det nästan gjorde ont inombords.

Det här känns lite väl konstigt.

Like a cold winter day

Det är den 10e mars idag. Och över 1 dm snö. Vad har gått fel? Det är ju nu man ska börja skala av sig alla lager med kläder, plocka fram vårskorna och njuta av den kommande värmen. Jo tjena.

I morgon ska jag på dejt med R efter jobbet. Middag i gamla stan på en ny italiensk restaurang blir det. Jag känner för att göra mig extra fin, dofta sommargott med citrusprodukter, leta upp något fint i garderoben och trotsa den jävla snön. Hade det inte varit för att jag skulle fastna mellan varenda kullersten och bryta benen av mig i halkan hade jag tagit på mig ett par söta högklackade skor.

Sprutornas intåg

Det här är första sprutan jag ska använda för att förbereda äggen...
En lång jävel. Herregud.

Ampull till den andra sprutan. Exakt, jag ska ha två (2) sprutor.

Sprutpennan som ligger i ett fint litet etui.
Som om det skulle göra saken bättre, det är fortfarande en spruta.

Hela dagen har varit en enda stor god gärning

Jag är så otroligt duktig! Det började med lite skolinformation där jag dreglade över kollegan samt en annan föreläsare som skulle prata om spelberoende. Ögongodis deluxe. Men jag kontrollerade min hastigt ökade salivproduktion och genomförde en kanonbra information.

Sen susade jag iväg för att göra en räd på apoteket. Jag satt i en halvtimme för att få ut allt som behövs till äggdonationen, alla sprutor, nålar och medicin. När jag hade fått mina saker viskade apotekaren lite försiktigt "förlåt att jag frågar...men är det för äggdonation? Är det du som ska donera ägg?" varpå jag nickade och hon sprack upp i ett leende. Det var dagens egoboost.

Tidigt i morse fick jag ett sms från blodcentralen om att mitt blod behövdes så var bara att åka iväg. Nu är jag 4,5 dl blod fattigare och lite snurrig men jag är en t-shirt rikare! Och en liten fråga, är du blodgivare? Inte? Men vad väntar du på, iväg och anmäl dig! För ditt blod behövs verkligen!

Det bubblar av glädje

"Saknar du redan mig så mycket? :)" skrev R.

Och ja, det gör jag.

Petra - din egen alkismagnet

Idag kom en alkis fram till mig. Han tyckte att jag såg oerhört blek ut och ansåg att jag skulle sola. Vilket han upprepade ett antal gånger trots att jag demonstrativt flyttade på mig och satte i hörlurarna. "Det är inte vackert med bleka flickor" sa alkisen och strök sig själv över kinderna. Jag tänkte att han själv kunde behöva någon timme i ett solarium. Sen kom min kompis och jag gick.

Stress och åter stress

Gårdagen var onekligen stressens dag. Jag började morgonen med att flyga upp och ner från tvättstugan för att sen susa in till stan. Jag och Greken var oerhört effektiva och på en timme hade jag hämtat ut biljetterna till Dramaten, köpt hudvårdsprodukter till mig själv samt Nykteristfinnens födelsedagspresenter. Huvudet dunkade oroväckande när jag kom hem och somnade för att vakna i panik. Jag fick för mig att jag hade ställt om min klocka fel och skulle komma sent till fikan med E. Sen visade det sig att klockan gick rätt och jag hade nästan två timmar till godo.

När jag satt och fikade med E kom jag på att pjäsen började kl. 19. Då var klockan kvart i sju. Hej panik! Var bara att springa till närmsta t-bana, räkna lite grovt på tiden och inse att det fanns inte en chans i helvetet att jag skulle hinna. Det slutade med att jag kastade mig in i en taxi, pulsen slog i 180, en lite lätt stressad R i telefon och en taxichaufför som tipsade mig om anti-stresskurser. Men jag hann! Jag hade tre minuter till godo när jag flög ut ur taxin, upp för alla trappor där R väntade.

Pjäsen, Muntra fruarna i Windsor var helt okej. En aning seg i början men otroligt bra skådespelare som bjöd på många skratt.

Idag åkte vi iväg till slottet för att kika lite och blev jättebesvikna. Festvåningen var stängd, hela Bernadottevåningen var inte öppen och Skattkammaren var jätteliten. Och eftersom jag inte hade ätit frukost (fanns ingen tid) var jag inte på mitt mest tålmodiga humör. Men jag blev glad igen när vi åt på en indisk restaurang som jag älskar.

Ikväll blir det party party hos Nykteristfinnen och jag vet inte vad jag ska ha på mig. Halva garderoben ligger utslängd på golvet. Att man kan ha så mycket kläder men ändå känna att man inte har något att ta på sig...

Idag är min dag

Jag har inte gjort ett dugg idag. Eller, nu ljög jag lite. Jag småbråkade lite med en Red Bull-speedad R över telefon huruvida vi ska se MacBeth på Operan eller Muntra fruarna i Windsorpå Dramaten. Jag vann så i morgon blir det Dramaten som gäller. Sen sökte jag några sommarjobb också. Jag använde min bästa telefonröst (lite mörkare än i normala fall) och ställde frågor kring arbetet för att visa mitt intresse. Hade karriär- Dave hört mig hade han gråtit av lycka.

För en gångs skull hade jag inte Nyhetsmorgon på i bakgrunden, nej, jag la mig i sängen och såg the Hours istället. Det var dagens första fuck you till den "duktiga flickan" inombords. Sen har jag läst, läst och läst. Timmarna har flygit förbi och jag har känt mig sådär härligt harmonisk som man bara gör ibland. Ni vet, som man gör ibland utan anledning.

Inte ens att M har snokat lite berörde mig nämnvärt. Förutom en sekunds hjärtstillestånd, muntorrhet och fladdrande tankar. För det här är min dag och ingen ska kunna komma och inkräkta på det!

Underbara dag

Det må regna ute, vara grått och trist men det är underbart ändå. För jag är ledig! Och jag ska förbli ledig idag. Inget pluggande, inget jobbande, jag ska bara vara. Idag ska jag ta mig tid att göra sådant jag sällan gör, läsa en bra skönlitterär bok, se någon film och bädda ner mig under täcket.

Ja, det kommer sannerligen bli en bra dag.

Det här kommer inte gå bra

Nästa vecka ska jag skolinformera tillsammans med den underbara skapelse som jag dreglade över under hela utbildningen. Samma snygging som jag delade rum med under den avslutande helgen som jag spenderade med luftrörskatarr, avdäckad i dubbelsängen.

Jag kommer inte få fram ett ord.

Helvetet har börjat

Den lilla brunröda fläcken i mina trosor hånlog mot mig . Ett år av frihet, ett år av njutning, ett år av lycka har tagit slut.

Mensen har anlänt. Människor, håll er borta.

Sjuka viktideal och dess glorifiering

Jag kan inte låta bli att bli upprörd över den ökade trenden med "size zero" och dess glorifiering. För en stund sen klickade jag in mig på DennisM's blogg, killen som hyllade Paris Hilton-dieten (ät ingenting under 3-5 dagar, ät i 1-2 dagar och börja om) där han skrev en hyllning till size zero-trenden och var mäkta stolt över att ha fått andra att inse hur snyggt det är. Nu tipsar han om en ny diet som går ut att dricka sitt favoritté och vatten i tre dagar.

Ursäkta mig men enligt mig har inte DennisM alla kantareller i korgen. Det finns människor som naturligt är en size zero men långtifrån alla är det och ser därför mest ut som utmärglade benrangel. Den senaste tiden har DennisM, enligt mig, kommit med fler och fler diettips vilket får mig att känna mig obehaglig till mods. Visst, jag skulle väl behöva gå ner ett kilo eller två men jag anser inte att vägen till en vikminskning är att sluta äta, snarare tvärtom. Något DennisM borde inse så hungrig som han ser ut att vara.

Så DennisM, jag har ett förslag till dig. Nästa gång du är i Stockholm, kom till Flemingsberg en helg så bjuder jag dig på tre mål mat om dagen med mellanmål!

En förhållandefobikers bekännelser

Jag är nyss hemkommen från underbara dagar med R. Dagarna har spenderats med goda middagar, bra filmer, promenader och mys. Nu har vi kommit till fasen där vi säger "har vi allt hemma?" tex och andra liknande fraser. Jag och R har blivit vi. Vilket skrämmer skiten ur mig ärligt talat.

Jag är inte van att vara i relationer som är så här bra, som känns så här avslappnade. Vilket gör mig rädd för jag vet inte hur jag ska tackla hela situationen. När R pratar med mig hör han vad jag säger, han lägger märke till små detaljer och anstränger sig för att jag ska ha det bra. När jag inte kan sova stryker han mig över håret och berättar en saga som han själv hittar på. Har jag ont i mina händer masserar han dom för att lindra min smärta. När han ser på mig tittar han verkligen bara på mig och får något varmt och mjukt i sina bruna ögon. Jag är inte van vid det här. Oftast har jag dragits till personer som är mindre snälla och som har en hel del personliga problem. Det har gjort mig van till att inte komma i första hand, att bli sårad och vaksam. Tyvärr har det inneburit att jag har en röst i huvudet som säger "bättre att dumpa än att bli dumpad".

Om R hade varit en sådan person, som har alldeles för mycket personliga problem hade jag vetat hur jag ska hantera det. Nu är jag livrädd. Allt känns så otroligt bra men rösten i bakhuvudet säger "det måste vara något fel, dt kan inte kännas så här bra!" Vilket är helt jävla fel, för det är precis så här det ska kännas! Jag ska känna mig uppskattad och underbar, ingenting annat! Rösten som kommer fram ibland har helt fel. R är ingen person jag ska dumpa bara för att jag är rädd. Snarare tvärtom, jag ska få bort min rädsla och njuta så mycket jag bara kan av att må så här bra tillsammans med någon annan.