Jag måste berätta

Det här med att köra bil alltså. Jag har väl undvikit det lite den sista tiden. Skyllt på att jag varit för trött, mått illa, att det är tråkigt, yada yada. Maken och jag har varit snudd på ovänner när jag suttit bakom ratten då jag har en tendens till att ställa väldigt höga krav på mig själv och blir arg när jag inte lyckas med det jag tar mig för. Som att fickparkera och stadskörning till exempel.

Igår höll K på att trilla ur soffan när jag själv bad om att få köra inne i stan. Under dagtid. Något jag vägrat göra i evigheter och mer eller mindre börjat gråta så fort maken fört det på tal. Och vet ni vad? Allt gick så himla bra! Med undantag för en sak, som inte var mitt fel.

Jag gasade lite lätt när stoppljuset slog om till grönt och kollade noga, som tur är, då det ligger ett övergångsställe precis där. Vad tror ni jag ser? En människa med barnvagn kliver rätt ut i vägen, mot röd gubbe, på en starkt trafikerad väg, och glor rakt ner i sin mobiltelefon. Människan var helt omedveten om vad som hände runt omkring. Jag blev skitförbannad och slängde mig på tutan och då, då reagerade barnvagnsmänniskan! Herregud alltså, hur fan tänker människor ibland?

Sedan lyckades jag med något jag aldrig fixat innan, fickparkera! Och då menar jag fickparkera utan att börja gråta, svära eller halvt begära skilsmässa från maken. Har ni en aning om hur stolt jag var? Jag var inte som stoltast över att jag hade parkerat utan att jag faktiskt hade varit lugn, hela tiden.

Jag är på g nu hörrni!