Det var sommaren 2007. Allas vår sista sommar i Växjö. Vi satt på kuddar på golvet, drack Ecologica, jäger med powerking och åt knäckebröd med Puck på. Smygande bloss på cigaretter drogs. Fniss över konstiga grannar hördes blandat med svenska, engelska och franska. Och musik, givetvis. Jag tänker alltid på J och M när jag hör den här låten. Och på alla andra som brukade sitta i ettan med saker skrivet på väggarna.
Vi var ungefär tretton och kände oss sådär konstiga som man bara kan göra på trettonårigas vis. Att vi inte riktigt passade in. Reflekterade över normer utan att veta om det. Vi var fyra stycken. Höll ihop i vått och torrt. När vi hörde talas om the Ark blev vi frälsta. Äntligen! sa vi till varandra och älskade bandet som stack ut. När grabbarna spelade i Växjö stod vi så långt fram vi kunde. En gång frös vi så vi skakade men vi stod troget kvar vid utomhusscenen. En annan gång försökte vi hångla med förbandet när alla spelningar var slut. Vi lyckades inte så bra. Men vi fick en signerad skiva.
6 kommentarer:
Aha...nu förstår jag ju varför du inte blir precis till dig i trasorna över min musikstil :D
Rolig läsning:)
ååååååååååå.... älskade också the ark på den tiden. får alltid tårar i ögonen när jag hör it takes a fool to remain sain, det är en väldigt stark låt! :-)
oh, den låten var en sån märklig befrielse. att det är ok att inte vara som alla andra. håller helt klart än!
Good times! Som att va där igen när jag läser :) Och känner samma sak med den låten!
Huskatt - No shit Sherlock! ;)
Anna - Kul att du tycker det =)
Greken - Men visst är den speciell?!
Erika - Vissa låtar har bara..."det" på något vis.
Xixa - Saknar dig!
Skicka en kommentar