Packningsupdate

Så, nu är allt packat förutom lite småsaker.

Jag insåg rätt snabbt att det finns inte en chans att jag skulle klara mig med en stor väska så fick bli en mindre väska också. Med andra ord kommer jag inte klara maxvikten på planet.

Jg har säkert glömt att packa något viktigt.

Snart är det dags

Nu har jag lite mer än 24 timmar kvar här hemma i Stockholm. Sen blir det Småland som gäller. Det känns konstigt. Stockholm är mitt hem nu och nu ska jag bo hos mamma och pappa igen. Visserligen "bara" i två månader men det kommer bli en stor omställning för oss alla.

Jag har nästan packat klart, det ser ut som att jag kommer få igen väskan utan att sitta på den.

Onsdag

Eller är det tidag? Ja vet inte

I vilet fall som hest, jag är full.

Det här är inte bta för min karaktär.

Ibland blir jag rörd

Jag vet att bitvis utstrålar en isbit mer värme än vad jag gör, men idag mina vänner blev jag faktiskt otroligt rörd.

Nu undrar ni säkert vad det är som har inträffat, har någon gått ner på ett knä och friat? Serverade någon mig barn till frukost? Har byggjobbarna stängt av sin hårdrock? Nej mina vänner, inget av detta. Mitt internet la av. "Hur kan man bli rörd av att internet lägger av?" undrar ni säkert. Jag erkänner att jag svor långa ramsor över Telias inkompetens att leverera fungerade internet hem till mig, men sen ringde jag Telias support.

Det var då jag såg änglarna stiga ned från himlen. Efter bara ca 30 sekunders väntetid blev jag kopplad till en glad människa som lovade att han så snabbt han kunde skulle försöka ta reda på felet. Efter en stunds småprat undrade han om jag hade USB-modem. "Eh...nä...alltså...jag har en sladd i väggen...som..eh...går in i datorn..." fick jag ur mig. Då fnissade han till lite och sa att jag hade hamnat hos mobila bredbandssupporten. Jag hamnar a l l t i d där när jag ska ringa, eftersom att jag inte har fast telefon. Smått irriterande faktiskt eftersom att det oftast innebär minst 25 minuter i kö till andra supporten.

När han kopplade vidare mig hände det ytterligare ett mirakel, efter knappt en minut i kö fick jag hjälp! Det var ytterligare en glad människa som höjde mitt humör några snäpp. När han bad mig se om jag kunde komma in på internet och det faktiskt fungerade, grät jag nästan av glädje och ville utbrista "jag älskar dig!" till honom. Men eftersom att jag inte är någon galning sa jag det efter att vi lagt på.

Let the war begin!

Som bekant har jag en massa byggjobbare utanför min lägenhet. Tydligen gillar dom att lyssna på hårdrocksradio. Jag uppskattar inte det lika mycket klockan åtta på morgonen.

Jag gjorde helt enkelt en motaktion. Öppnade upp ena fönstret och skruvade radion där p3 är standardkanalen för mig. Nu har byggjobbarna kontrat med att vrida upp volymen på sin radio lite till.

Det ska bli spännande att se vem som går segrande ur striden!

Packningsångesten har börjat

Jag öppnade mina garderober innan idag och undrade hur fan jag ska klara maxvikten på flyget. Jag ska vara borta i två månader och klara flygens krav på 20 kg? Jo tjena. När jag skulle vara borta i två veckor klämde jag ner 19 kg i en kabinväska. Sen gick det ju som det gick och hela Växjö flygplats fick äran att se mina underkläder som jag strategiskt packat längst upp.

Herregud, bara skorna kommer ta halva väskan.

Nedräkningen har börjat

Om 6 dagar befinner jag mig nere i Tingsryd, mitt i mörkaste Småland. Jag saknar redan Stockholm.

Hur ska jag överleva där nere? Tur att jag har underbaringarna Markus och Marie där nere, det kommer bli en massa glutenfri chokladkaka i sommar.

Och bara sådär, helt oväntat

Idag när jag återigen irrade runt någonstans i Stockholm utan att riktigt veta vart för att hitta till makeupartisten som skulle plocka mina buskar ovanför ögonen, sprang jag på Peter. Jag har inte träffat honom på säkert tre år och där stod han, i solen på Norrmalmstorg och såg ut som Johnny Depp, som han alltid gör.

Det kändes konstigt, att bara springa på honom sådär och alla känslor som drog igenom kroppen för en mikrosekund. Och dessa minnen...jakten på att lindra vår kulturtörst mitt i mörkaste Småland, alla sena nätter fyllda av ord, när vi spelade fotboll på lägret och jag halkade på en sten, Peter trillade ihop av skratt, alla timmarna vid sjön vi spenderade. Allt bara flög igenom samtidigt som vi yttrade stressade artighetsfraser nejmengudvadkulattsedig! borduocksåistockholmnu? Och den kramen, så som man bara kramar människor man kände en gång som sin egen handväska men som nu är en främling.

Två minuters förvåning, två minuters samtal, två minuters flashback, sen springa igen.

Men ögonbrynen blev bra iaf.

Ni kommer aldrig att tro mig

Igår var planen att jag skulle möta upp C på Stureplan ("Petra på Stureplan?!" tänker ni nog nu i ren chock) för att sen gå till en fest. Det blev inte riktigt så, men kvällen blev bra ändå.

Tanken var att jag skulle möta upp C utanför hans hotell, fine, inga problem sa jag, trots att jag vet att jag har ett lokalsinne som en yr isbjörn. Jag hittade rätt gata redan vid tunnelbanan, en ren bedrift bara det. Sen gick det utför. Efter att ha vandrat på den där förbannade gatan i 45 minuter utan att hitta hotellet, som jag började undra om det ens fanns, ringde jag efter en taxi. När taxin kommit konstaterade chauffören att han inte heller visste vart hotellet fanns men han hade iaf en GPS att ta hjälp av.

När han stannar vid ett rödljus säger han att det är egentligen inte så långt till hotellet och pekar lite på en karta vart vi är och vart jag ska. Då svarar jag med darr på rösten att jag har letat i nästan en timme efter det där hotellet utan att hitta det och vill bara att han ska köra. 400 meter senare är jag framme.

En stund senare hamnade vi på Söder, då kände jag mig som hemma igen men eftersom att jag inte har alla böcker i bokhyllan har jag dålig koll på restauranger omkring Medborgarplatsen. C fick helt enkelt guida mig till ett indiskt ställe.

Och det är nu det häpnandsväckande sker, jag åt ris och tyckte om det. Jag - Petra - som inte har ätit ris på ca fem år då min dåvarande pojkväns mamma (som inte tyckte om mig) "glömde" säga till några vi skulle äta middag hos att jag inte äter ris. Innan det hade jag inte ätit ris på säkert sju år.

Det blev som sagt ingen fest för min del, jag åkte hem och däckade vid tolv. Sen sov jag i 9½ timmar, precis vad jag behövde.

Nämen vilken dag det blev!

När jag vaknade i morse sken jag inte direkt ikapp med solen. Jag låg där i sängen och muttrade över allt och alla utan någon större lust att masa iväg mig till jobbet. Dagen blev otroligt mycket bättre när jag fick sms om att jag inte behövde jobba idag. Jag studsade runt i lägenheten för att leta efter kläder och bestämde mig för att åka in till stan och hitta en fin klänning. Dessutom behövde jag lufta mina, inte håriga, men numer stubbiga ben.


Och en klänning hittade jag. En ljus vacker sommarklänning med små rosa blommor och gröna blad på. Givetvis går det inte att bara köpa en klänning utan var tvungen att ha en ny ljus ögonskugga, nästa punkt på listan är nya skor. Tror ni att min resväska spricker den här gången också på flygplatsen?

Solbränd blev jag också. Man ser ju vart urrigningen har varit. Ser ungefär ut som en överkokt hummer.

Väl på skolan inför terminens sista Dave-fika överraskade jag Eeva med jordgubbar och hon hade tagit med sig sin underbara hallonpaj. Resten av fikat gick åt att försöka förbereda presentationen till karriärsutvecklingen.

Dagen blev både bättre och sämre när vi efter en halvtimme in på lektionstiden konstaterade att läraren inte skulle dyka upp. Det innebar att jag var hemma ca tre timmar tidigare än väntat samtidigt som vi gick miste om en massa info vi skulle få. En aning surt.

Det är tisdag

Och jag är full.

Jag är nog en sådanäär 80-talsalkis.

Puss i ljumsken på er.

Bussresan från helvetet

I morse var jag på strålande humör efter att ha pratat med två av mina favoritpersoner. Inget kunde knäcka mig! Jo tjena.

På väg till jobbet invaderades bussen av barn. En himla massa barn. Barn som åt banan. Det stank banan i hela bussen. Inte nog med det, några barn blev åksjuka i bussen som saknade AC. Och ni vet vad åksjuka barn gör. Precis, dom spyr. Jag var så otroligt glad när jag skulle av och stod utanför och kippade luft.

Efter att ha slutat jobbet ansåg jag att jag minsann förtjänade en ny ögonskugga. Som den svettbomb jag kände mig som traskade jag iväg till Make Up Store för att inhandla en samt dregla lite över makeupartisterna. Och dom doftade ljuvligt! Tjejen som hjälpte mig doftade som en blomma, jag var så nära att hoppa på henne för att kunna sniffa obehindrat. Men jag behärskade mig och gick därifrån en lejongul ögonskugga rikare.

När jag satt på pendeln hem, som även den saknade AC, med en huvudvärk som dunkade i takt med tåget upptäckte jag hur en man i 30- årsåldern stirrade på mig. Jag fick panik. Hade jag något i ansiktet? Hade mascaran lagt sig under ögonen? Blödde jag näsblod? Luktade jag så pass illa? Jag försökte diskret titta på mig själv i fönstret utan att kunna upptäcka något synbart fel.

Trött och varm som jag var sprang jag iväg till bussen för att kunna njuta av en lugn och sval bussfärd hem. Jo tjena. Ingen AC där heller. Plus att jag upptäcker att pendelstirraren precis kliver på den nästan tomma bussen och på knagglig engelska undrar han om han får sitta jämte mig. Vilket han får, jag i min enfald antog att han var en utbytesstudent som förväxlade mig med en amerikan igen. Sån tur hade jag inte. Efter någon minut förstod jag att han hade åkt hela vägen till Tullinge för att bjuda ut mig. Ungefär där fick jag panik och jag frågade mig själv om han skulle försvinna om jag tog av mig skorna. Efter ytterligare någon minut förstod han att jag sa nej. Efter min lilla panikslagna diss hoppade han av vid närmsta hållplats.

Jag vet inte om jag ska klassa honom som en modig människa som åkte fem hållplatser extra bara för att bjuda ut en total främlig eller om han är en jävla galning. Det lutar åt det senare.

För jag har tagit studeeeeeeeenten, fy fan vad jag är bra!

Det var rätt så exakt två år sen jag blev på lyset under champagnefrukosten tillsammans med dom andra och sjöng den sången.

Men jag vill faktiskt ta studenten igen. Känna att "shit, jag överlevde tolv år i skolan, helvete vad bra jag är!" och att tillvaron ska bli bekymmerslös. Vilket den givetvis inte blev men jag levde i den bubblan i några veckor.

Det var innan identiteskrisen (jag insåg att jag inte ville utbilda mig till journalist och trodde jag var lesbisk, vilket skulle ge många rätt, min sexualitet var bara en fas, vilket inte visade sig stämma trots allt), innan jag började fundera lite mer på allvar vad jag ville göra med mitt liv, vilket jag fortfarande inte riktigt vet, men å andra sidan känns det som om jag är på rätt spår. Speciellt med tanke på alla underbaringar jag har lärt känna här uppe.

Studentdagen var en av dom bästa dagarna jag har haft, för jag visste att det var sista gången jag skulle umgås med min knarkande blåsta normativa och knivkastande klass. Bara det fick mig nästan att gråta. Samtidigt skulle jag sakna alla yoghurtstunder med Marie och Markus där vi skrattade åt allt och alla men mest mobbade vi varandra på ett kärleksfullt sätt när vi inte satt och försökte hitta blygdbenet under lektionstid. Det var tider det.

Det är underbart att vara singel

Jaha, här sitter jag en måndagskväll, dricker vin i min ensamhet, är allmänt sexuellt frustrerad och lyssnar på grannarna utanför som ska köpa hus.

Och nu flög det precis förbi tre luftballonger några meter från mitt fönster.

En helt vanlig måndagskväll i Singelland alltså.

Vad man inte vill höra del 1

Träffade på en lärare som arbetar på skolan där jag hämtar ungen jag har hand om i morse när jag väntade på taxi.

"Du har en så oerhört sensuell röst, jag brukar alltid tänka på det när vi pratar i skolan..." säger mannen och ställer sig oroväckande nära samtidigt som blicken vandrar upp och ner över mig.
"Mhm...." och ett kyligt leende var mitt svar på det hela samtidigt som jag tänkte mindre vackra ord i huvudet.

Som tur var kom min taxi nästan omgående.