Fuck cancer!

I morgon drar Cancerfondens Rosa bandet-kampanj igång men redan nu fylls mitt Facebookflöde utav en "hemlig" kod, enkom för kvinnor att veta betydelsen bakom. En, tillsynes, meningslös statusuppdatering men som ska visa stöd för canceroffer, dess anhöriga och personer som kan riskera att få den här skitsjukdomen. Varje år i oktober månad sedan jag gick med i Facebook har jag sett det. Varje år har jag blivit lika arg och nästan känt mig uppgiven. Allt detta hyschhysch kring uppdateringen, helst ska män ingenting veta om dess betydelse, dessa futtiga ord som visar "hey! Jag har skrivit en uppdatering på Facebook, alltså är jag emot bröstcancer!"

Jag hoppas innerligt att ingen är för cancer. Lite hopp om mänskligheten hyser jag trots allt. Men, förstår ni vilket hån denna statusuppdatering om rosa skor i New York eller vad nu årets utvalda fras är, känns som? Visst, tanken är jättefin, solidaritet, systerskap och lite gemenskap i det hela, men herregud, i det här fallet gör ord ingen skillnad. Vi snackar aktiva handlingar här! Skänk en slant, köp ett rosa band. Nästan alla kan göra något, men snälla, kan vi inte åtminstone komma överens om att skippa löjligheter som kodade statusuppdateringar? 

Katastrof i repris

Jag och maken kändes oss väldigt hurtiga förra året när vi bestämde oss för att campa och sova i tält. Det slutade med att vi nästan regnade bort och en avslutad semester i förtid.

I år ska vi ge oss på det ljuva campinglivet ännu en gång. Fast i en stuga den här gången. Regnar det kan jag tryggt sitta inomhus, spela kort och räcka ut tungan åt vädret. 

Vilket är ert bästasemesterminne? 

Inte den vassaste kniven i lådan

Maken och jag kollade finalen i hockey-VM härom kvällen. Jag är inte speciellt intresserad utav hockey mer än att det kan väl vara trevligt var tionde år eller så. När Schweiz målvakt visas i bild berättar maken att samma målis stod för Växjö Lakers tidigare.

Jag: Åh, jag visste inte att Sverige spelade i röda kläder! Är det för att Schweiz spelar i gult?

Maken: *efter en lång tystnad* Det gör dom inte heller... Berätta inte det här för någon Cookie, någonsin.

Dagarna.

Jag har sniffat bebis. Frivilligt. Det går att hitta hemgjord rabarbersaft i vårt kylskåp. Vi har druckit sju kannor med isté. Hemgjort såklart, vi är inga barbarer. En kväll åt vi hamburgare och jag sniffade på mina gurkplantor. Skördas i juli augusti stod det påfröpåsen. Jag gick sextiofem dagar över tiden och vi svettades rätt bra båda två. Plötsligt en lördag fanns det porslin signerat Stig Lindberg i min ägo. Jag bokade in en kompisdejt och planerade svensexa. På min lista över saker jag vill göra stod Moskva Pride. Maken sa att han inte vill ha hem mig i en kista. Om jag någonsin kommer hem igen. Jag kommer aldrig se det roliga i Anders Lundin. Converse med röda blommor på hittade hem. Jag sökte ett nytt jobb. För att jag kan. En kväll skällde jag på en bekant som kallade tvillingarna Sedin för systrarna. Vi ska prata mer om det, ni och jag. Sen kom en söndag och jag var ledig måndagen också. Dubbelsöndag i sin finaste form. 

Om soliga dilemman

Just nu tampas jag med vad som kan vara världens största i-landsproblem. När maken fyllde år förra året och var nyinflyttade fick vi ett fint (och dyrt) möblemang i teak till balkongen. Ett otroligt fint möblemang som vi har nyttjat väl under sommaren som gick och som även agerat extra-bord inomhus när klanen kommer på besök. Men, jag vill inte ha det. Jag vill ha en soffa, en hörnsoffa, och ett bord, några mattor och givetvis mina växter. Det känns som att det enda som finns på vår balkong är ett enda jättestort möblemang, och då har vi ingen liten balkong.

Jag tror inte ni förstår vilket dåligt samvete jag har över att jag vill ha något annat, speciellt när det gäller en så pass fin present. Den funkar inte in i bilden jag har av vår balkong, helheten ni vet, det ser inte perfekt ut.

Och det är just det, att det inte ser perfekt ut, som ger mig en smula ångest för att vara ärlig. Det får mig att börja fundera över hur jag matas varje dag med hur allt ska se ut och hur jag pressar mig själv för att nå ett resultat jag kanske aldrig kommer att uppnå. Jag har skrivit om det innan, att jag har ett duktig flicka-syndrom, det måste vara perfekt, annars mår jag dåligt, på riktigt.

Är det så att jag, på riktigt, inte gillar möblemanget eller försöker jag uppnå ett omöjligt ideal?

Sköna maj, gröna maj!

Maj har kommit med sol, äntligen. Jag njuter av en ledig vecka och försöker lägga all stress bakom mig, åtminstone för ett par dagar till. Det går inte riktigt att beskriva lugnet i själen jag fått senaste tiden, sen solen kom igen.

 Jag har legat på alla fyra i mina föräldrars trädgård, kikat under löv och granris, på jakt efter blommor som säger att nu, nu Kakan är våren här! Pappa visade mig blåsipporna och jag jublade av glädje.

Det är något speciellt med blommor, jag vill omge mig med blommor och grönt så fort jag får tillfälle när våren kommer. Just nu på vår balkong har rädisorna kommit upp, citronträdet blommar om och när sina frukter, gurkplantorna har börjat kika upp genom jorden och salladen vinkar försynt från sin lilla låda.

 På landet vid en gärdsgård, mitt i solen sträckte sig vitsipporna mot solen, nästan lika mycket som jag gjorde.

Jag och brorsbarnen gick på upptäcktsfärd, tittade på blommor, konstgjorda ankor med något konstigt på ryggen och spanade på humlor. Sen drack vi jordgubbssaft.

 Min älskade, min hjälte, sprang sitt allra första lopp och höll på att spy efteråt. Men det gör inget, han är fortfarande min hjälte som gång på gång visar hur stark han är.

Svärföräldrarna kom på besök och givetvis måste slottet besökas. Vi visade var vi vigdes och svärfar försvann.

Jag hittade en fontän och var lycklig. Hösten gjorde sina försök att dröja sig kvar men nej nej, våren städar ut.

Vad vore maj utan en fika på mormor och morfars altan? Det är inte vår på riktigt innan första altanfikan är gjord, så enkelt är det.

Döden kom på besök

Min make är död. Han finns inte mer och jag finns ensam kvar. Aldrig mer kommer jag få höra honom ropa "cookie!" när han kliver innanför dörren, aldrig mer kommer jag snubbla över hans löparskor i hallen. Jag skulle göra vad som helst för att höra honom skratta igen och se hans rådjursögon. Min älskade underbara make. Min make som inte finns med mig längre.

I morse vaknade jag med panik och skrek hans namn. En hand över på hans sänghalva och jag började gråta. Han är verkligen borta. Täcket var kallt och så prydligt lagt på den andra sidan.

"Men cookie! Vad är det?!" Snabba steg från köket och armarna runt mig, hans armar, hans doft. Min K, älskade fina han. Maken som inte är död, allt som bara var en mardröm men ack så verklig.

Jag vet inte vad jag skulle ha gjort om det inte var en dröm.

Men hej och hå!

Hur länge kan en adrenalinkick pågå egentligen? Jag känner att jag verkligen har varit i min allra bästa form idag och verkligen har fått möjlighet att göra något jag vet jag är jävligt duktig på att göra. Vad? Att föreläsa så klart. När jag bodde i Stockholm jobbade jag som skolinformatör för RFSL Stockholm och sen jag slutade har jag faktiskt saknat alla roliga/knäppa/hemska/ögonöppnande diskussioner.

Idag blev jag och en kollega utskickade att prata om vårt jobb för en grupp som kanske ska läsa något vårdinriktat. Det var helt fantastiskt! Ni anar inte vilka givande diskussioner vi hade tillsammans med gruppen, vilka kloka formuleringar vi fick och hur mycket vi skrattade.

Som avslutning på dagen köpte jag ett halsband med en uggla på. Jag vet inte varför men helt plötsligt kände jag bara att ja men dom där ugglorna, dom är rätt häftiga ändå.

Så det gör inget att dagen har varit fruktansvärt grå här i staden för jag fick en riktigt bra dag ändå.

Ja just ja

Jag har även bytt frisyr och hårfärg, igen. För ett tag sen fick jag ett ryck och slängde i en röd färg hemma, det blev verkligen rött. Tänk signalrött. Jag blev jättenöjd, i tre veckor.

Min frisör la i en brun färg ovanpå för att matta ner det röda och klippte även lugg. Det blev en gammal favorit i repris kan vi säga. Längderna toppades bara eftersom jag vill försöka få lite längd på håret igen.

Dagarna som gått

Jag må ha semester just nu men inget vettigt att skriva, så vi kikar på lite bilder istället.

Sovrummet börjar arta sig till ett rum utav det mysiga slaget. Äntligen. Två nya byråer har fått ta plats i rummet, något vi var i desperat behov utav.

Det var först bara den där lilla detaljen med att montera ihop byråerna. Jag och maken har väl inte direkt snabbhets-rekord i att sätta ihop möbler från Ikea. Den här gången tog det dock mindre än en vecka vilket är en klar förbättring.

Semestern bjöd även på nya upptäckter, den här gången podcasten Värvet. Rösten känner jag igen från P3 och han som står bakom Värvet gör väldigt bra intervjuer. I första avsnittet jag lyssnade på fick jag en helt annan syn på Mårten Andersson, en komiker jag tidigare haft lite svårt för. Nu var det en mer mänsklig Mårten som kom fram. Sånt gillar jag.

Ja och sen har det blivit lite läsning också. Ingen avancerad sådan, jag har trots allt semester. Jag vill inte riskera att bli utbränd.

Så här ligger det till, jag kommer a l d r i g bli för gammal för animerade barnfilmer a la Monster, så enkelt är det. Det gäller även appar i samma stil.

En nyhet för min balkongodling i år är gurkor! Jag läste att med mycket omtanke, gödsel och vatten går det att odla gurkor även på en balkong. Varför inte testa?

Mitt citronträd står i dörröppningen ut mot balkongen och vänjer sig vid solen, sakta men säkert. Första blomman kikade upp häromdagen och har nu fått sällskap utav inte mindre än sju stycken till. Nu hoppas jag att mina tre citroner som redan finns på trädet ska få lite sällskap även dom.

En kväll blev det snabbmat, risotto med sparris och en hastigt grillad bruschetta. Här hemma äter vi vegetariskt 2-3 gånger i veckan, något min gamla vegetarianmage är glad över. Sen att det är bra för miljön är ett extra plus i kanten.

 Förkylningen kom och såg en vitlöksklyfta två gånger om dan samt en vitamintablett och försvann i kombination med mitt förkylningsté. Det tackar vi för.

En kväll blev det köttfrossa i form utav pulled pork, försök nummer två. Jag är på jakt efter den perfekta smaken men har inte riktigt funnit den, än. Men med lite tomatsalsa, grillad majs, avokadoröra och hembakat tortilla blev det inte alls tokigt.

Tips från coachen

Jag är troligen sist ut på bollen här men jag har nyligen upptäckt Värvet i mitt podcastbibliotek. Oh sweet lord säger jag bara. Jag är en sucker för bra röster, något han besitter. Väldigt bra intervjuer gör han också och har en förmåga att få folk att öppna upp sig.

Om du har möjlighet, lyssna då som sagt på Värvet. Jag tror inte att du kommer ångra dig.

På tal om podcaster, någon jag skulle vilja om startade en är Fredrik Backman, alltså, tänk er en hetsig skåning som älskar bacon. Det osar humor lång väg!

Täcka ungdomens synder

På mitt ena ben har jag en tatuering, en jag gjorde när jag var 20-21. För inte så många år sedan med andra ord. Men, jag har börjat fundera på sistone, om jag verkligen vill ha den. För jag tycker inte att den blev så bra, egentligen. Att täcka över den med något annat har dock inte varit aktuellt. Även om den inte är den vackraste utav mina tatueringar så står den ändå för något, den representerar något för mig. Att täcka över den vore som att glömma bort varför jag gjorde den. Förstår ni hur jag menar?

Nu har jag börjat ändra mig, tankarna vandrar som sagt åt andra hål, kanske jag borde täcka över den ändå? Om det går vill säga. Jag har inte varit och rådfrågat en tatuerare ännu. Sen har det varit den där grejen med motiv också. Det finns flera planer på motiv men inget som har känts riktigt rätt. Förrän nu. Av en ren slump dök motivet upp i huvudet på mig, färg, mycket färg och kanske stor nog att täcka över den på vaden.

Men som sagt, vill jag täcka över min gamla tatuering? Har ni någon erfarenhet av cover ups?

Ont ska med gott fördrivas

Säg hej till förkylningen! Varför kommer detta till 90% när jag är ledig eller har en slapp jobbvecka? Näsan rinner lite, den lätta huvudvärken dunkar i huvudet och jag känner bara nej, nej, nej. Jag pallar inte, det är inte kul. Blir jag sjuk nu lär dessutom min hårdtränande make bli galen. Han tränar inför sin första halvmara och har inte direkt tid att bli sjuk.

Förra gången jag började bli sjuk tog mina kära kollegor hand om mig. Medan en stoppade rå vitlök i munnen på mig stod en och kokade en, enligt mig, suspekt dryck. Kollegan kokade en halv citron i ca 1 liter vatten tillsammans med två lagerblad. Detta fick koka i tjugo minuter. När det återstod fem minuter av koktiden hade han i knappt en matsked med socker. Tre stora koppar skulle jag dricka utav detta för att det skulle ge resultat. Vilket det gjorde! Förkylningen gick från 100 ner till 0 på rekordtid. Dessutom smakade det betydligt bättre än vad jag trodde. Jag älskar citron men var lite skeptisk till lagerbladen, den sistnämnda anade jag bara lite eftersmak men inget nämnvärt.

Gissa vad jag tuggar på och samtidigt kokar på spisen?

Kakan blir ytlig

Alltid när våren kommer, (jag ignorerar det faktum att det är minus, lite snö och skitväder) börjar jag känna att det är dags att ta tag i mig själv. Den här våren är det naglarna som fått oväntat fokus. Klart att jag alltid brytt mig om mina naglar men intresset har avtagit lite, tidigare hade jag alltid fina lack och lite fina stickers på.

Så, ikväll har jag suttit och dregelsurfat på eBay. Stickers efter stickers efter folie har fångat mitt intresse.

Sen att det kanske inte är så passande för en eh..23-åring att smycka sig på det här viset orkar jag inte riktigt bry mig om. Jag tycker mest att det är skönt att jag inte behöver köpa på mig en arsenal utav nya lack för att kunna förändra mina naglar på lite olika vis.

Släpp naglarna loss, det är vår! Eller vad säger ni?

Det kanske är jag som är trög, trots allt

Okej okej, det här med sopsortering, jag fattar, det är jättebra och jätteviktigt. Jag fattar poängen. Det är kanonbra att vår hyresvärd äntligen ska komma igång med matsortering, något jag och maken saknat eftersom vi sorterar allt annat. Applåder från min sida till hyresvärden och så vidare.

Men, är det verkligen nödvändigt att någon kommer hit, plingar på vår dörr och ska prata om hur man ska sopsortera mat? Jag vet vad som är mat, jag vet vad som inte är mat och därmed inte ska kastas i den bruna påsen. Jag är inte dum i huvudet och jag tvivlar ärligt talat på att någon annan i huset inte fattar konceptet.

Måste jag öppna dörren?