fredag 15 mars 2013

I see dead people

Häromdagen gick jag i i min "morgonbubbla" på väg hem från jobbet. Med andra ord- jag går som en zombie, längtar efter sängen och fantiserar om frukost. Små, men trötta, danssteg, utanför ytterdörren, av med ytterkläderna och in i lägenheten.

Det är då jag ser det- någon, jag trodde att det var någon, satt i vår soffa. Min första tanke var att jaha, nu har jag blivit galen också, men med tanke på allt som hänt/händer här hemma hade jag inte blivit förvånad. I nästa hundradel av sekund blir jag rädd och kollar om jag har ett tillhygge nära. Jag må inte vara stark men om någon ger sig på mig, min make eller mitt hem tänker jag inte ge mig utan en fight.

Helt plötsligt slår det mig, att det är maken. Min käre K som sitter allvarlig i soffan och ser på mig med sorgsen blick och jag trillar ihop i en enda hög. Livrädd för vad som kan ha hänt men lättad, så lättad över att det var någon utav kött och blod som inte gjort inbrott. Vad som hade hänt? Vår, inte alls gamla, bil vägrade starta.

Fy fan vad jag blev arg sen. Herregud, jag h a t a r när han gör så, sitter tyst hemma när jag inte ens vet eller förväntar mig att han ska befinna sig i hemmet. Efter att ha varit vaken i nästan ett dygn var det inte den chocken jag behövde, så mycket kan vi säga.

Jag har fortfarande inte fått tillbaka min normala pulsrytm, det är jag säker på.

2 kommentarer:

Hypofysen sa...

Gör han det ofta? Vad elakt!

Petra sa...

Han är norrlänning, han säger inte saker i onödan. Eller, situationer som han anser är onödiga rättare sagt.