torsdag 19 juli 2012

Jag är en stark kvinna!

...Säger vi.

Sedan jag och K flyttade ihop, vilket vi gjorde efter bara någon månad ihop, har jag inte spenderat en natt själv i vår lägenhet. Inga problem! tänkte jag och såg nästan fram emot att ha lite egentid. Gå och lalla lite som jag vill, käka glass i sängen utan att någon klagar eller försöker sno glassen. Glo på serier som jag vill se, dona ute på balkongen i lugn och ro utan att tänka jag måste tvätta, laga mat, herregud maten, vad ska jag laga för något? Bara njuta ni vet.

Halv fyra i morse somnade jag i soffan med flera lampor tända och efter ett antal försök till att somna i sängen. Men det gick inte. Jag kunde inte somna utan K. Istället tog jag mitt täcke och kudde, la mig i soffan med tvn på i bakgrunden och tittade på ringasken på bordet.

För första gången på länge kände jag mig beroende utav någon annan än mig själv. Och är det något jag hatar så är det att känna mig just beroende av en partner. I detta fall beroende för att kunna sova och må bra. Jag vet inte hur många potentiella partners jag har stuckit ifrån just för att dom fått mig att må bra och gjort mig lycklig. Efter ett tag har jag letat fel hos människan och har ärligt talat dumpat människor för att dom inte har en snygg handstil eller för att framtänderna är lite sneda.

K har inte haft det lätt med mig, sannerligen inte. Jag har varit som ett trotsigt barn ibland och testat honom, försökt reta gallfeber på honom för att se hur han skulle reagera men framför allt, skulle han stanna kvar. Och varenda gång har han varit lika lugn, gett mig tid och plats tills jag har stått i min ringhalva, frustat, svettats och undrat varför jag? Varför stannar han kvar? Men framför allt har jag undrat varför stannar jag kvar?

För första gången vill jag helt enkelt stanna kvar. Jag är fortfarande lite skräckslagen och rädd inför vad allt den här relationen betyder för mig men jag vill inte vara någon annanstans än där jag är nu.

Och jag intalar mig själv att det är styrka. Att faktiskt ta itu med mig själv och vad jag känner.

3 kommentarer:

Sjungandemamman sa...

Det verkar ju som att du äntligen hittat den rätte helt enkelt...

Anna sa...

Låter klokt och modigt, heja dej!

Greken sa...

<3 Ord är överflödiga