#verkligheten

Måste du verkligen flytta?

Jag satt på sängkanten. Klädde på mig. Hans röst fick mig att stanna upp i min rörelse. Strumpan satt på halva foten när jag halvt vände mig om. Han låg på rygg. Händerna bakom huvudet och stirrade upp i taket. Täcket hade han skakat av sig. Lakanen fångar honom om nätterna påstår han.

När han säger sådana saker, visar att han vill mer, kryper det i min kropp. Jag kan inte stanna. Det går inte att vara i samma rum. Där ute står halvvissna pelargoner i vita krukor. Torkade löv som smulas vid beröring.

Jag vet att han står i dörröppningen. I fönstret kan jag se en skymt av hans ena ansiktshalva. Samma sida med det där ärret. Han sa att det kom från en paraglidingolycka. Egentligen hade han sprungit in i en vägskylt. Han berättade det den kvällen när vi träffades första gången. När jag strök honom över ärret hade han bestämt sig.

För det blir för jobbigt att stanna kvar.