Det har slagit lock för båda mina öron. Jag har testat Revaxör, vitlök, topsa och blåsa upp mig som en blåsfisk. Inget fungerar.
Har ni några bra tips?
söndag 31 juli 2011
fredag 29 juli 2011
Förlåt, jag glömde
Jag har ju klippt mig!
Efter:
Det blev ungefär samma längd som innan, ett par cm kortare bara och bra mycket mörkare. Fast jag är inte så svart som det ser ut på bilden. Skulle nog mer säga att det är väldigt mörkt rött. Och för en gångs skull har jag försökt mig på någon form utav styling också. På egen hand.
Före:
Efter:
Det blev ungefär samma längd som innan, ett par cm kortare bara och bra mycket mörkare. Fast jag är inte så svart som det ser ut på bilden. Skulle nog mer säga att det är väldigt mörkt rött. Och för en gångs skull har jag försökt mig på någon form utav styling också. På egen hand.
torsdag 28 juli 2011
Godispåse
Jag börjar bli rustad inför Pride. Nu är det bara lite glittriga kläder som saknas.
Guld eller silver, vad säger ni?
onsdag 27 juli 2011
Hon kom, hon såg, hon överlevde
Lyckan är total mina vänner. Nu vankas det festis och mazarin på en rastplats någonstans. Och jag, jag bara njuter.
Jag ser ljuset!
Efter nästan ett sammanbrott som uteblev tack vare snus, korv och cola står jag äntligen i kassan. Snart, snart är jag fri!
Lite besviken dock att jag varken såg Morgan, Ola-Conny eller Boris.
Tre och en halv timme senare
Kiss - och stretchningspaus. Mamma visade att hon också har humor när hon frågade om jag är duktig på att läsa en karta.
16 km kvar på en liten väg och vi hamnade precis bakom en traktor.
tisdag 26 juli 2011
HBT-världen är en otroligt fördomsfri värld
Jo tjena. Ska jag vara ärlig möter jag fler fördomar av andra HBT-are än av människor som inte definierar sig som någon form utav HBT. Under alla år som jag varit engagerad inom dessa frågor har jag ofta fått försvara min sexualitet. Det går inte att vara bi! En dag måste du välja! Antingen är du flata eller hetero, så enkelt är det! Heteromänniskor har givetvis även dom haft sina fördomar men det har inte känts lika elakt på något vis. Kanske är det för att jag ändå hoppas på att mötas av mer förståelse utav andra människor som vet hur jobbigt och förvirrande det kan vara att inse att man inte är straight och precis som jag brottas med vissa normer i samhället.
Jag har berättat för en del att jag har träffat någon. Jaha, är det en tjej eller kille? är oftast den första frågan jag får. Något som kan få mig att fälla alla taggar utåt och inte vilja svara. För jag förstår inte riktigt relevansen i det hela. Speciellt inte när frågan kommer från personer som säger sig vara queer, att könet inte spelar någon roll och att alla ska få definiera sig som man själv vill. Hurså? blir nästan alltid min motfråga varpå personerna anser att det är deras rätt att få veta könet på min partner.
Men varför? Räcker det inte att veta att jag har träffat en person som gör mig glad, som får mig att må bra, som jag tycker är underbar och längtar efter? Och om nu människorna så tvunget måste veta, kan dom inte fråga personen på egen hand om dom skulle träffas?
Det finns fördomar överallt. Att påstå att HBT-världen är så öppen och välkomnande känns ibland fel. Även den kan vara sluten, det finns fördomar mot olika sätt att se på sig själv, sin kropp, kön och sexualitet. Men jag antar att det ibland är lättare att se problem på andra ställen än hos sig själva.
Jag har berättat för en del att jag har träffat någon. Jaha, är det en tjej eller kille? är oftast den första frågan jag får. Något som kan få mig att fälla alla taggar utåt och inte vilja svara. För jag förstår inte riktigt relevansen i det hela. Speciellt inte när frågan kommer från personer som säger sig vara queer, att könet inte spelar någon roll och att alla ska få definiera sig som man själv vill. Hurså? blir nästan alltid min motfråga varpå personerna anser att det är deras rätt att få veta könet på min partner.
Men varför? Räcker det inte att veta att jag har träffat en person som gör mig glad, som får mig att må bra, som jag tycker är underbar och längtar efter? Och om nu människorna så tvunget måste veta, kan dom inte fråga personen på egen hand om dom skulle träffas?
Det finns fördomar överallt. Att påstå att HBT-världen är så öppen och välkomnande känns ibland fel. Även den kan vara sluten, det finns fördomar mot olika sätt att se på sig själv, sin kropp, kön och sexualitet. Men jag antar att det ibland är lättare att se problem på andra ställen än hos sig själva.
Saker man kan göra en tisdag:
... Man kan ringa tatueraren och boka tid.
Om 6 dagar sitter jag under nålen igen mina vänner. Och jag längtar. Adrenalinet pumpar redan.
Om 6 dagar sitter jag under nålen igen mina vänner. Och jag längtar. Adrenalinet pumpar redan.
söndag 24 juli 2011
Pappahumor - återkomsten
Mamma muttrade något om att jag tar så lång tid på mig i badrummet varje gång innan jag ska träffa K.
Jag svarade att jag vill ju inte visa mig från min värsta sida.
Va? Jag trodde du hade sovit över hos K? replikerade pappa.
Nej, jag är väl inte känd för att vara den trevligaste människan på morgonen. Men jag kan faktiskt lägga band på mig. Ibland.
Jag svarade att jag vill ju inte visa mig från min värsta sida.
Va? Jag trodde du hade sovit över hos K? replikerade pappa.
Nej, jag är väl inte känd för att vara den trevligaste människan på morgonen. Men jag kan faktiskt lägga band på mig. Ibland.
Jag tror hon vill att vi ska göra slut
Mamma hämtade mig efter jobbet i förmiddags, hon såg ovanligt glad ut när hon öppnade munnen. Tror du K vill följa med till Ullared? Det vore väl roligt! Vore det inte det? Skulle väl K gilla?
Jag bara stirrade på henne. K och jag är inte i ett stadie där vi skulle klara (läs: jag) av att gå ihop i Dödens affär. Vilket mamma vet. Jag börjar starkt misstänka att det är hennes sätt att säga att jag borde sluta träffa K.
Jag bara stirrade på henne. K och jag är inte i ett stadie där vi skulle klara (läs: jag) av att gå ihop i Dödens affär. Vilket mamma vet. Jag börjar starkt misstänka att det är hennes sätt att säga att jag borde sluta träffa K.
Du vet att du är trött på jobbet när...
... Du ska vara snäll mot kollegan och koka kaffe, tar fel burk och häller i o'boy i bryggaren, sätter igång maskinen och inser inte ditt misstag förrän det nästan är färdigbryggt.
lördag 23 juli 2011
Skilda världar
Jag har spenderat tiden idag med att sjunga med förståndshandikappade varvat med att följa nyheterna från Norge och pausat verkligheten med att försöka bestämma mig angående läppsticksfärg till Prideparaden.
fredag 22 juli 2011
Ett dockhem i Stockholmsversion, vad glad jag är att jag slipper dig
Ja, jag är väl kanske inte som alla andra, jag ser bara gott i alla människor sa han och strålade av falsk blygsamhet. Det var ungefär då jag vaknade upp ur mina funderingar jag varit försjunken i den senaste kvarten. Lika lång tid som han suttit och klagat på andra människor och deras egenskaper. Nu såg han mest ut som om han såg själv som Jesus och förväntade sig stående ovationer från Nobels fredspriskommitté. Själv blev jag mest fascinerad över vilken självbil en del människor har utav sig själva och hur lite den stämmer överens med min verklighet.
Ni vet hur trött man kan bli på en del människor och deras uttalanden? Så där trött som om all energi helt plötsligt försvann och det finns inte ens tillräckligt med energi för att öppna munnen och ge ett svar? Så trött kände jag mig just då. Kanske var hans uttalande droppen efter att jag spenderat kvällen med människor som allihop var likadana. Alla lika uppblåsta och fast i tänkandet om hur mycket dom gav utan att få något tillbaka. Allt prat om deras välgörenhetsprojekt gjorde mig illamående. Tolka mig inte fel men jag anser att det finns två typer av människor som sysslar någon form av välgörenhet. Det finns människor som genuint vill hjälpa till, engagera sig, som vill göra en skillnad. Den andra typen verkar mest göra det för att andra ska ge dom bekräftelse och berätta vilket bra jobb dom gör.
Aldrig hade en middag i våningen fått mig så trött. Jag undrade vad jag gjorde där, egentligen. Inte ens synen av Mr. S som stod och gjorde drinkar åt oss alla fick mig på bättre humör. Det kändes som en lek alltihop. Att vi egentligen var utplacerade i ett dockskåp. Ett vackert sådant där en inredare nästan lyckats skapa illusionen av ett modern ombonat hem utan någon professionell inblandning.
Där stod vi, falska skratt letade sig upp ur strupen, alltid lika artiga. Uppklädda men inte för mycket. Det viktigaste var att betona hur framgångsrika alla var men det fick absolut inte sticka någon i ögonen. Det skulle bara surra lite som en irriterande mygga på avstånd.
Ryggdunkningar och visitkort delades ut, som alltid, som sa håll dig väl med mig så kan jag ta dig långt. Kanske.
Jag avskydde alltihop och frågade mig själv, återigen, vad jag gjorde där. Mr. S gled förbi och viskade i mitt öra att jag var den perfekta värdinnan. Med hans arm självsäkert kring min midja kände jag mig mest som en trofé. När jag log mot Mr. S som solade sig i allas avundsjuka över det perfekta hemmet, den perfekt charmerande unga flickvännen som nästan, men bara nästan, var för ung, fick jag svaret på min fråga.
För att jag passar in, perfekt.
Ni vet hur trött man kan bli på en del människor och deras uttalanden? Så där trött som om all energi helt plötsligt försvann och det finns inte ens tillräckligt med energi för att öppna munnen och ge ett svar? Så trött kände jag mig just då. Kanske var hans uttalande droppen efter att jag spenderat kvällen med människor som allihop var likadana. Alla lika uppblåsta och fast i tänkandet om hur mycket dom gav utan att få något tillbaka. Allt prat om deras välgörenhetsprojekt gjorde mig illamående. Tolka mig inte fel men jag anser att det finns två typer av människor som sysslar någon form av välgörenhet. Det finns människor som genuint vill hjälpa till, engagera sig, som vill göra en skillnad. Den andra typen verkar mest göra det för att andra ska ge dom bekräftelse och berätta vilket bra jobb dom gör.
Aldrig hade en middag i våningen fått mig så trött. Jag undrade vad jag gjorde där, egentligen. Inte ens synen av Mr. S som stod och gjorde drinkar åt oss alla fick mig på bättre humör. Det kändes som en lek alltihop. Att vi egentligen var utplacerade i ett dockskåp. Ett vackert sådant där en inredare nästan lyckats skapa illusionen av ett modern ombonat hem utan någon professionell inblandning.
Där stod vi, falska skratt letade sig upp ur strupen, alltid lika artiga. Uppklädda men inte för mycket. Det viktigaste var att betona hur framgångsrika alla var men det fick absolut inte sticka någon i ögonen. Det skulle bara surra lite som en irriterande mygga på avstånd.
Ryggdunkningar och visitkort delades ut, som alltid, som sa håll dig väl med mig så kan jag ta dig långt. Kanske.
Jag avskydde alltihop och frågade mig själv, återigen, vad jag gjorde där. Mr. S gled förbi och viskade i mitt öra att jag var den perfekta värdinnan. Med hans arm självsäkert kring min midja kände jag mig mest som en trofé. När jag log mot Mr. S som solade sig i allas avundsjuka över det perfekta hemmet, den perfekt charmerande unga flickvännen som nästan, men bara nästan, var för ung, fick jag svaret på min fråga.
För att jag passar in, perfekt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)