Om jag säger så här, helgen fullkomligt flög förbi. I lördags morse placerade jag och K våra fina rumpor på tåget och begav oss till Stockholm. Det var på tiden att K träffade min andra familj. Mina närmsta vänner alltså. Vi passade även på att träffa K's bror som huserar i den stora staden.
Efter att ha checkat in, lassat in ett berg med indisk mat på Shanti och ägnat oss åt allmän uppiffning mötte vi upp Mupp med sambo på Marie Laveau. Jag var en smula nervös, det måste jag erkänna. K, min norrlänning, var lika lugn som alltid. Och givetvis hade jag ingenting att oroa mig för,vilket jag egentligen visste, finare människor än Mupp med sambo får man leta efter.
Efter ännu mer mat och en gudomlig efterrätt där Mupp och jag var lite oense, vad var egentligen godast?
Givetvis vanilj - och citronglassen! hävdade jag. Mupp skakade på huvudet och menade att pecannötspajen med bourbon var snäppet bättre. Vi löste det hela fint, jag tog glassen och Mupp pajen.
Vi rullade ut från restaurangen, kramades hej då och fortsatte åt varsitt håll. Jag och K skulle på fest hos min kakhälft och pojkvän vid smeknamnet Taxen. Jag blev så glad att se min Kaka och Tax att jag trampade i en blomrabatt med mina kritvita tygskor. Som inte längre är så vita bör tilläggas. Kramkalas och skrattfest blev det där det stora skämtet var ordet
pung. Speciellt om nästippen drogs nedåt vid yttrande av detta ord. Då skrattade vi extra mycket.
Söndagen kom och med det frukost. Jag är ett stort fan av frukost. Speciellt hotellfrukostar för då både slipper jag laga till maten och diska efteråt. Min mening är att man ska sitta länge och njuta av maten, ta sig tid. Kanske hämta ytterligare en kopp té och ett glas färskpressad apelsinjuice. Och äta ägg. Det är i princip enda gången jag äter ägg, under hotellfrukostar alltså. Eftersom det inte går att äta ägg utan salt skickade jag iväg K för att leta upp ett saltkar. Han kom tillbaka och saltade sitt ägg. Sen tittade han fundersamt på ägget och tyckte att saltet hade en ovanligt konstig färg. Smakade lustigt gjorde det också.
Inte så lustigt, det är ju ett pepparkar! utbrast jag och kunde inte sluta skratta. Det är skönt att veta att jag är tillsammans med en person som kan vara minst lika klantig som jag är.
Paltkoman infann sig och vi däckade en liten stund till uppe på rummet innan det var dags att packa ihop och äta lunch med K's bror. Jag var otroligt nervös! Och när jag blir nervös pladdrar jag på om allt och inget eftersom tysta stunder gör mig ännu mer nervös och får mig att tro att personen inte gillar mig. Sen skäms jag över att jag inte kan knipa käft i två sekunder och pratar desto mer. Men det gick bra, jag nervöspladdrade inte nämnvärt och vi hittade flera gemensamma saker att prata om. En promenad på älskade Söder följde innan vi sa adjö.
Slutligen om mina efterlängtade tjejer, Greken och Nykteristfinnen. Varmt té och massa skratt blev det på ett trevligt fik vid Mariatorget. Som jag saknat alla våra diskussioner, analyser och knasiga tankar som vi har ihop. K blev dessutom mer än väl godkänd och verkade trivas i sällskapet.
När vi någon timme senare satte oss på tåget hem till Växjö, trötta som få, såg vi fram mot en smärtfri resa och hemkomst. Jo tjena. Halv tolv var vi hemma och resan slutade inte där. Men mer om det sen.
