Jag är så himla logisk

Just nu är jag mitt inne i min nattperiod på jobbet. Det innebär att jag tvingar mig att vara vaken hela nätterna, även när jag är ledig. Så.Jävla.Tråkigt. Dessutom är det förödande för min ekonomi. Vad gör jag när filmerna är slut, serierna gör mig uttråkade och böckernas ord flyter ihop? Jo, jag surfar runt på diverse bloggar som ger mig tips på vad jag måste ha i min necessär och i badrumsskåpet.

I natt bestämde jag mig för att nej nu jäklar har jag shoppingförbud på nätet. Åtminstone nattetid när hjärnan är för lättpåverkad. När jag gick och la mig vid halv sex i morse var jag mäkta stolt över mig själv, inte en enda pryl hade klickats hem, bara kikats på.

Sen att jag kom ut från Make Up Store i eftermiddags med en massa nya roligheter tycker jag inte att vi pratar om.

Hemnetknarkaren

Vi har bestämt oss för att flytta. Lägenheten är för liten och på tok för dyr, trots att vi älskar den. Hyresmarknaden i Växjö är tyvärr inte mycket att hurra för i nuläget. Vi har slängt ut krokar men utan att få napp. Finns det inte något i dom stora hyresbolagen kanske vi hittar något privat. Jo tjena. Det enda vi lyckats lokalisera är en lista som känns smått inaktuell.

Jag älskar Hemnet, vi har hittat flera fina lägenheter som vi kan tänka oss att buda på, men, vill vi äga vårt boende? Vi planerar inte att bli kvar här i staden i så många år till, ska vi verkligen investera i ett boende så kortsiktigt? Att boende är en bra investering, oftast, är det ingen frågan om, men herregud, vill vi?

Men, hej!

Ja, jag vet, jag är en kass bloggare. Eller, "lat bloggerska" som någon nyligen kallade mig med glimten i ögat. Ni ska veta att jag har velat skriva så mycket men att orden och energin har varit borta. Och är borta till stor del fortfarande.

För åttioåtta dagar sedan rämnade hela min värld. I nästan en månad låg jag bara i soffan och grät. Jag slutade sova. Enda sömnen jag fick var när jag av ren utmattning kraschade för att några timmar senare vakna upp och börja om. Mat smakade inte längre och det lilla jag fick i mig kräktes jag upp. Varenda gång någon sa "men du, du är stark, du klarar det här!" bröt jag ihop. För en gångs skull ville jag inte vara stark, jag ville få vara svag för en stund. Alla dagar flöt ihop, en vecka kändes som ett år. Jag minns inte begravningen. Jag minns inte vilket väder det var, inte heller vilken dag. Det enda jag minns är lila blommor och hur min man kramade min hand.

Åttioåtta dagar. Herregud.

Fuck cancer!

I morgon drar Cancerfondens Rosa bandet-kampanj igång men redan nu fylls mitt Facebookflöde utav en "hemlig" kod, enkom för kvinnor att veta betydelsen bakom. En, tillsynes, meningslös statusuppdatering men som ska visa stöd för canceroffer, dess anhöriga och personer som kan riskera att få den här skitsjukdomen. Varje år i oktober månad sedan jag gick med i Facebook har jag sett det. Varje år har jag blivit lika arg och nästan känt mig uppgiven. Allt detta hyschhysch kring uppdateringen, helst ska män ingenting veta om dess betydelse, dessa futtiga ord som visar "hey! Jag har skrivit en uppdatering på Facebook, alltså är jag emot bröstcancer!"

Jag hoppas innerligt att ingen är för cancer. Lite hopp om mänskligheten hyser jag trots allt. Men, förstår ni vilket hån denna statusuppdatering om rosa skor i New York eller vad nu årets utvalda fras är, känns som? Visst, tanken är jättefin, solidaritet, systerskap och lite gemenskap i det hela, men herregud, i det här fallet gör ord ingen skillnad. Vi snackar aktiva handlingar här! Skänk en slant, köp ett rosa band. Nästan alla kan göra något, men snälla, kan vi inte åtminstone komma överens om att skippa löjligheter som kodade statusuppdateringar? 

Katastrof i repris

Jag och maken kändes oss väldigt hurtiga förra året när vi bestämde oss för att campa och sova i tält. Det slutade med att vi nästan regnade bort och en avslutad semester i förtid.

I år ska vi ge oss på det ljuva campinglivet ännu en gång. Fast i en stuga den här gången. Regnar det kan jag tryggt sitta inomhus, spela kort och räcka ut tungan åt vädret. 

Vilket är ert bästasemesterminne? 

Inte den vassaste kniven i lådan

Maken och jag kollade finalen i hockey-VM härom kvällen. Jag är inte speciellt intresserad utav hockey mer än att det kan väl vara trevligt var tionde år eller så. När Schweiz målvakt visas i bild berättar maken att samma målis stod för Växjö Lakers tidigare.

Jag: Åh, jag visste inte att Sverige spelade i röda kläder! Är det för att Schweiz spelar i gult?

Maken: *efter en lång tystnad* Det gör dom inte heller... Berätta inte det här för någon Cookie, någonsin.

Dagarna.

Jag har sniffat bebis. Frivilligt. Det går att hitta hemgjord rabarbersaft i vårt kylskåp. Vi har druckit sju kannor med isté. Hemgjort såklart, vi är inga barbarer. En kväll åt vi hamburgare och jag sniffade på mina gurkplantor. Skördas i juli augusti stod det påfröpåsen. Jag gick sextiofem dagar över tiden och vi svettades rätt bra båda två. Plötsligt en lördag fanns det porslin signerat Stig Lindberg i min ägo. Jag bokade in en kompisdejt och planerade svensexa. På min lista över saker jag vill göra stod Moskva Pride. Maken sa att han inte vill ha hem mig i en kista. Om jag någonsin kommer hem igen. Jag kommer aldrig se det roliga i Anders Lundin. Converse med röda blommor på hittade hem. Jag sökte ett nytt jobb. För att jag kan. En kväll skällde jag på en bekant som kallade tvillingarna Sedin för systrarna. Vi ska prata mer om det, ni och jag. Sen kom en söndag och jag var ledig måndagen också. Dubbelsöndag i sin finaste form. 

Om soliga dilemman

Just nu tampas jag med vad som kan vara världens största i-landsproblem. När maken fyllde år förra året och var nyinflyttade fick vi ett fint (och dyrt) möblemang i teak till balkongen. Ett otroligt fint möblemang som vi har nyttjat väl under sommaren som gick och som även agerat extra-bord inomhus när klanen kommer på besök. Men, jag vill inte ha det. Jag vill ha en soffa, en hörnsoffa, och ett bord, några mattor och givetvis mina växter. Det känns som att det enda som finns på vår balkong är ett enda jättestort möblemang, och då har vi ingen liten balkong.

Jag tror inte ni förstår vilket dåligt samvete jag har över att jag vill ha något annat, speciellt när det gäller en så pass fin present. Den funkar inte in i bilden jag har av vår balkong, helheten ni vet, det ser inte perfekt ut.

Och det är just det, att det inte ser perfekt ut, som ger mig en smula ångest för att vara ärlig. Det får mig att börja fundera över hur jag matas varje dag med hur allt ska se ut och hur jag pressar mig själv för att nå ett resultat jag kanske aldrig kommer att uppnå. Jag har skrivit om det innan, att jag har ett duktig flicka-syndrom, det måste vara perfekt, annars mår jag dåligt, på riktigt.

Är det så att jag, på riktigt, inte gillar möblemanget eller försöker jag uppnå ett omöjligt ideal?

Sköna maj, gröna maj!

Maj har kommit med sol, äntligen. Jag njuter av en ledig vecka och försöker lägga all stress bakom mig, åtminstone för ett par dagar till. Det går inte riktigt att beskriva lugnet i själen jag fått senaste tiden, sen solen kom igen.

 Jag har legat på alla fyra i mina föräldrars trädgård, kikat under löv och granris, på jakt efter blommor som säger att nu, nu Kakan är våren här! Pappa visade mig blåsipporna och jag jublade av glädje.

Det är något speciellt med blommor, jag vill omge mig med blommor och grönt så fort jag får tillfälle när våren kommer. Just nu på vår balkong har rädisorna kommit upp, citronträdet blommar om och när sina frukter, gurkplantorna har börjat kika upp genom jorden och salladen vinkar försynt från sin lilla låda.

 På landet vid en gärdsgård, mitt i solen sträckte sig vitsipporna mot solen, nästan lika mycket som jag gjorde.

Jag och brorsbarnen gick på upptäcktsfärd, tittade på blommor, konstgjorda ankor med något konstigt på ryggen och spanade på humlor. Sen drack vi jordgubbssaft.

 Min älskade, min hjälte, sprang sitt allra första lopp och höll på att spy efteråt. Men det gör inget, han är fortfarande min hjälte som gång på gång visar hur stark han är.

Svärföräldrarna kom på besök och givetvis måste slottet besökas. Vi visade var vi vigdes och svärfar försvann.

Jag hittade en fontän och var lycklig. Hösten gjorde sina försök att dröja sig kvar men nej nej, våren städar ut.

Vad vore maj utan en fika på mormor och morfars altan? Det är inte vår på riktigt innan första altanfikan är gjord, så enkelt är det.

Döden kom på besök

Min make är död. Han finns inte mer och jag finns ensam kvar. Aldrig mer kommer jag få höra honom ropa "cookie!" när han kliver innanför dörren, aldrig mer kommer jag snubbla över hans löparskor i hallen. Jag skulle göra vad som helst för att höra honom skratta igen och se hans rådjursögon. Min älskade underbara make. Min make som inte finns med mig längre.

I morse vaknade jag med panik och skrek hans namn. En hand över på hans sänghalva och jag började gråta. Han är verkligen borta. Täcket var kallt och så prydligt lagt på den andra sidan.

"Men cookie! Vad är det?!" Snabba steg från köket och armarna runt mig, hans armar, hans doft. Min K, älskade fina han. Maken som inte är död, allt som bara var en mardröm men ack så verklig.

Jag vet inte vad jag skulle ha gjort om det inte var en dröm.

Men hej och hå!

Hur länge kan en adrenalinkick pågå egentligen? Jag känner att jag verkligen har varit i min allra bästa form idag och verkligen har fått möjlighet att göra något jag vet jag är jävligt duktig på att göra. Vad? Att föreläsa så klart. När jag bodde i Stockholm jobbade jag som skolinformatör för RFSL Stockholm och sen jag slutade har jag faktiskt saknat alla roliga/knäppa/hemska/ögonöppnande diskussioner.

Idag blev jag och en kollega utskickade att prata om vårt jobb för en grupp som kanske ska läsa något vårdinriktat. Det var helt fantastiskt! Ni anar inte vilka givande diskussioner vi hade tillsammans med gruppen, vilka kloka formuleringar vi fick och hur mycket vi skrattade.

Som avslutning på dagen köpte jag ett halsband med en uggla på. Jag vet inte varför men helt plötsligt kände jag bara att ja men dom där ugglorna, dom är rätt häftiga ändå.

Så det gör inget att dagen har varit fruktansvärt grå här i staden för jag fick en riktigt bra dag ändå.

Ja just ja

Jag har även bytt frisyr och hårfärg, igen. För ett tag sen fick jag ett ryck och slängde i en röd färg hemma, det blev verkligen rött. Tänk signalrött. Jag blev jättenöjd, i tre veckor.

Min frisör la i en brun färg ovanpå för att matta ner det röda och klippte även lugg. Det blev en gammal favorit i repris kan vi säga. Längderna toppades bara eftersom jag vill försöka få lite längd på håret igen.

Dagarna som gått

Jag må ha semester just nu men inget vettigt att skriva, så vi kikar på lite bilder istället.

Sovrummet börjar arta sig till ett rum utav det mysiga slaget. Äntligen. Två nya byråer har fått ta plats i rummet, något vi var i desperat behov utav.

Det var först bara den där lilla detaljen med att montera ihop byråerna. Jag och maken har väl inte direkt snabbhets-rekord i att sätta ihop möbler från Ikea. Den här gången tog det dock mindre än en vecka vilket är en klar förbättring.

Semestern bjöd även på nya upptäckter, den här gången podcasten Värvet. Rösten känner jag igen från P3 och han som står bakom Värvet gör väldigt bra intervjuer. I första avsnittet jag lyssnade på fick jag en helt annan syn på Mårten Andersson, en komiker jag tidigare haft lite svårt för. Nu var det en mer mänsklig Mårten som kom fram. Sånt gillar jag.

Ja och sen har det blivit lite läsning också. Ingen avancerad sådan, jag har trots allt semester. Jag vill inte riskera att bli utbränd.

Så här ligger det till, jag kommer a l d r i g bli för gammal för animerade barnfilmer a la Monster, så enkelt är det. Det gäller även appar i samma stil.

En nyhet för min balkongodling i år är gurkor! Jag läste att med mycket omtanke, gödsel och vatten går det att odla gurkor även på en balkong. Varför inte testa?

Mitt citronträd står i dörröppningen ut mot balkongen och vänjer sig vid solen, sakta men säkert. Första blomman kikade upp häromdagen och har nu fått sällskap utav inte mindre än sju stycken till. Nu hoppas jag att mina tre citroner som redan finns på trädet ska få lite sällskap även dom.

En kväll blev det snabbmat, risotto med sparris och en hastigt grillad bruschetta. Här hemma äter vi vegetariskt 2-3 gånger i veckan, något min gamla vegetarianmage är glad över. Sen att det är bra för miljön är ett extra plus i kanten.

 Förkylningen kom och såg en vitlöksklyfta två gånger om dan samt en vitamintablett och försvann i kombination med mitt förkylningsté. Det tackar vi för.

En kväll blev det köttfrossa i form utav pulled pork, försök nummer två. Jag är på jakt efter den perfekta smaken men har inte riktigt funnit den, än. Men med lite tomatsalsa, grillad majs, avokadoröra och hembakat tortilla blev det inte alls tokigt.

Tips från coachen

Jag är troligen sist ut på bollen här men jag har nyligen upptäckt Värvet i mitt podcastbibliotek. Oh sweet lord säger jag bara. Jag är en sucker för bra röster, något han besitter. Väldigt bra intervjuer gör han också och har en förmåga att få folk att öppna upp sig.

Om du har möjlighet, lyssna då som sagt på Värvet. Jag tror inte att du kommer ångra dig.

På tal om podcaster, någon jag skulle vilja om startade en är Fredrik Backman, alltså, tänk er en hetsig skåning som älskar bacon. Det osar humor lång väg!

Täcka ungdomens synder

På mitt ena ben har jag en tatuering, en jag gjorde när jag var 20-21. För inte så många år sedan med andra ord. Men, jag har börjat fundera på sistone, om jag verkligen vill ha den. För jag tycker inte att den blev så bra, egentligen. Att täcka över den med något annat har dock inte varit aktuellt. Även om den inte är den vackraste utav mina tatueringar så står den ändå för något, den representerar något för mig. Att täcka över den vore som att glömma bort varför jag gjorde den. Förstår ni hur jag menar?

Nu har jag börjat ändra mig, tankarna vandrar som sagt åt andra hål, kanske jag borde täcka över den ändå? Om det går vill säga. Jag har inte varit och rådfrågat en tatuerare ännu. Sen har det varit den där grejen med motiv också. Det finns flera planer på motiv men inget som har känts riktigt rätt. Förrän nu. Av en ren slump dök motivet upp i huvudet på mig, färg, mycket färg och kanske stor nog att täcka över den på vaden.

Men som sagt, vill jag täcka över min gamla tatuering? Har ni någon erfarenhet av cover ups?